Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammarjunkarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skola vi, Johanna, vara säkra att en gång återse dem
— det gläder dem.”
”Åja, du kan nog vara säker; men se jag som
skrattar åt allting, som är en verldslig menniska, jag
är inte så säker. Vet du hvad? Jag kommer
l3e-stämdt in i en pension, innan det kan bli riktigt folk
af mig. Inte kan jag komma ihop med allvarliga
andar, som aldrig ett ögonblick upphört att tänka på
skilsmässan. Ånej, Emilia, der fins väl någon vrå, der
en stackars yr flickunge kan få rum så länge; då skall
jag som ett sjelfsvåldigt barn stå bakom himlens dörr
och se på huru de andra fröjda sig; lillan törs ej
fram; men kom då till mig i skamvrån."
Emilia smålog. — ”Ja, ett barn är du och ett
barn blir du, Johanna; det är din lycka.”
”Jo, det är en vacker lycka, att alltid bära sig
bakvändt och dumt åt; men ser du, det är ändå rent
af omöjligt att ej skratta åt rådinnan med sina
ljusröda törnrosor i håret och sin präktiga sidenschal på
den magra halsen — ha ha ha, det är en syn att
skratta åt, om man höll på att dö till och med.”
I detta ögonblick inträdde gubben Gyllenörn. Han
var en af dessa menniskor, som bäst tog sig ut i
hvardagslag; sådana äro oftast goda menniskor, som
ej ega sinnesrörlighet nog att verkligen ändra lynne
eller ej förställning nog att utan spänning kunna
vara annat än de verkligen äro. Sådan var
kammarjunkaren och derföre tog han sig bäst ut i nattrock
och tofflor, sådan han nu visade sig för sin fru och
hennes vän.
”Nå, det var roligt att se Johanna riktigt glad”,
yttrade han och klappade henne på kinden — ”och
äfven du, Emilia, se så barn, nu skall jag berätta er
att jag läst ut hela Botin; det är en kärnkarl, Botin;
det är historia som duger. Hvad talade ni om?”
”Jo, om rådinnan Ljungnér.”
”Jaså, rolig gumma, rolig gumma; Johanna
tycktes synnerligen fästa sig vid hennes person.”
”Nej förlåt, onkel, förlåt, det var hon som fäste
sig vid mig”, skrattade Johanna.
”Likgodt, barn, likgodt; hm, jag har fått ett bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
