- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
229

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammarjunkarens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tusen steg från de sina och likvål, för att skona dem,
neka sig trösten att se dem — det är vackert, det är
ädelt och kraftigt gjordt, Gustaf.”

”Åh, det är sä naturligt”, blef det matta svaret,
”att det säger sig sjelf. — Det var nog att jag i
början funderade på annat — sedan jag hunnit sansa mig,
så — —. Farväl, herr kammarjunkare, jag orkar inte
stort att tala — se om mig emellanåt.”

Det finnes knappt någon brottsling, som med
oroligare samvete träder inför sina domare, än
kammarjunkaren, då han återkom till sitt hem och af bägge
sina barn (så kallade han dem vanligen) på en gång
fick den frågan: ”hvem var det ? hvem ville tala med
dig?”

Bägge hade nämligen vid första underrättelsen om
budet från lasarettet ej fäst synnerlig vigt dervid; men
knappt hade kammarjunkaren gått, förr än bägge
nästan i samma ögonblick föllo på den tanken: det är
underrättelser om Alfred eller Gustaf.

Johanna tog detta för så afgjordt, att hon knappt
gaf sig ro att vänta på kammarjunkarens återkomst.
Hon steg upp, gick några slag öfver golfvet, satte sig
för att genast åter stiga upp; det var som om hon
instinktmässigt känt, att en jordbäfning snart skulle skaka
den bräckliga byggnad af frid, som hon hunnit resa
på två grafvar.

Äfven Emilias lugn var stördt; men hon var van
att beherska sig och sökte derföre att återföra Johanna
i det hvardagliga spåret.

”Det är ju ej möjligt”, sade hon. ”Vi ha så
noggranna underrättelser, vi kunna ej hoppas, det är orätt
mot oss sjelfve att åter börja tvifla på olyckan.”

Johanna fortfor det oaktadt att vara orolig. ”Guds
vägar äro många”, sade hon; ”de kunna vara räddade
bägge, eller en af dem. — Emilia! jag har mest
förlorat, jag har också största möjligheten att vinna —
en sjuk på lasarettet; der kom skepp öfver från
Finland i förra veckan, der voro sjuka om bord —
kanske en af dem — kanske ett bud ifrån Alfred eller
Gustaf!”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free