Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammarjunkarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kammarjunkaren inträdde i rummet just under det
att Johanna uppräknade alla möjligheter och möttes
således genast med den frågan: ”hvem var det? hvem
ville tala med dig?”
Nu hade väl den goda gubben under vägen
försökt att göra upp en lång historia; men han saknade
rent af öfning i den ädla diktningskonsten och
äfven-ledes all förmåga af annan förställning än den att för
att nå ett mål tåla att misskännas.
”Hvem det var? hm, en gammal bekant från
landsorten — är mycket sjuk, jag skall besöka honom hvarje
dag, hm, hm, ingenting annat — ingenting annat.”
Emilia betraktade med ömhet sin man. Hon
märkte hans förlägenhet, men ville ej öka den, fastän
hennes pulsar slogo af oro och väntan på en
oförmodad upplösning.
”Ingenting annat”, sade hon och tryckte gubbens
hand. ”Besök din gamle vän hvar dag, det skall glädja
honom och dig sjelf.”
”Ja, ja visst, det är en ungdomsvän, en gammal
vän, en —”
”Gode, ädle far”, afbröt honom Johanna och stälde
sig midt framför honom, ”det der är ej sant, ni kan
ej tala en osanning — nej — nej, se på mig, det är
Alfred eller Gustaf — eller bud från dem.”
Kammarjunkaren slog ner ögonen och vred på sin
karniolring. ”Hm, nej, hm, en sådan förmodan. Det
är som jag sagt.”
”Nej, nej! det är det icke”, ropade Johanna med
en feberaktig darrning. ”Nej — det är en af dem,
det är en underrättelse om dem; ack! säg, säg! tala
ut, pina mig ej till döds, jag tror er ej — icke ett ord
af er historia; goda älskade”, fortfor hon och
omfattade hans händer, ”för Guds skull, för min, för er egen
salighets skull tala ut, tala ut.”
”Barn! var lugn, jag ber dig’’, svarade den gode
gubben rörd. ”Tro mig.”
”Nej, jag tror er ej, nej, nej, jag känner in i
själen att ni ej vill säga sanningen, en af dem lefver —
Alfred?”
”Nej, kära barn, han är verkligen stupad”, inföll
kammarjunkaren med ett uttryck, som ej tillät tvifvel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
