- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
231

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammarjunkarens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Johanna släppte hans händer på ett ögonblick,
men fattade dem åter och sade med häftighet:

”Gustaf?”

Kammarjunkaren slog ner ögonen. ”Hm, nej, barn,
honom har man inte hört af, hm hm.”

”Det är Gustaf, det är Gustaf”, ropade Johanna
och sprang i yr glädje bort till soffan, öfver hvilken
porträtterna hängde, ”en af er fick jag igen — nu går
jag dit.”

”Men i Guds namn barn, du får ej gå — hm, så
är det inte.”

”Likgodt, jag skall sjelf ta reda på saken”,
små-skrattade Johanna. ”Ser ni, jag begriper nog, hur det
hänger ihop. — Gustaf lefver; men se, han är inte lik
sig; han är full med ärr och ful, ja, ful som stryk —
och nu vill man bereda mig på att han inte är min
forne vackre, hygglige Gustaf — det är ingenting
annat, men se det gör ingenting, jag håller af honom
ändå — han är ändå min Gustaf.”

”Kära Johanna, det fmnes ännu ett annat.fall”,
sade kammarjunkaren, som befann sig drifven ur sina
förskansningar, ”ännu ett annat fall, Gustaf kan ligga
mellan lif och död — du kan mista honom för andra
gången.”

Johanna bleknade. ”Det är då fara för lifvet —
jaså; — men”, tilläde hon med värma, ”då måste jag
gå dit och det genast.”

Emilia sökte öfvertala henne att vänta;
kammarjunkaren gjorde alla möjliga svårigheter, men
ingenting hjelpte; Johanna ville gå ensam, om ingen följde
henne.

Slutet blef att de alla följdes åt, men det var svårt

att hinna med den oroligt fortskyndande flickan.

Ändtligen voro de framme, men fingo det svaret
att den sjuke sof och att läkaren förbjudit att någon
fick oroa honom.

Således måste de återvända och nu ändtligen
omtalade kammarjunkaren allt, bad och besvor Johanna
att ej, åtminstone de första dagarne, söka upp Gustaf
och lyckades slutligen öfvertyga henne att detta var
det som mest skulle gagna den sjuke.

Johanna blef nu lugnare; men fortfor likväl att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free