- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
247

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beräkningen strandar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligen angelägna att träffa bror, fastän fru mamma
vidt och bredt berömde bror som en bra, en
hederlig man.”

”Gud vet likväl om hon synnerligen förstår sig på
sådant kram. Det förefaller mig ibland liksom en
gammal sjöman skulle tala om hästar, då visst slags folk
talar om bra, hederliga menniskor. De förstå ej hvad
som fordras för att vara det, liksom sjömannen ej
egentligen vet hvartill en häst duger eller intet.”

”Farbror (ty så måste kaptenen benämna sin
hederlige värd) farbror dömer strängt. Min styfmor är
i bottnen ingen elak menniska; men hon är fåfäng,
verldslig som man kallar det och fordrar beundran af
alla, om hon då ej lyckas att erhålla allas kärlek, det
är en olycklig passion; emellertid är hon beroende af
sin omgifning. Nu måste hon falla, ty hon får intet
ädelt intryck utan endast oädla. Hon lefver af intryck,
hon är som vissa insekter som låna färger af sin föda.
Hennes själ antar alltid samma nyans som den,
hvilken hon afspeglar; jag fruktar att denna nu långt ifrån
blir ren.”

”Åja”, sade prosten, ”bror har ett försonligt sinne;
men den der hennes nåd är sådan hon är, likväl långt
ifrån en god menniska. Jag kan ej med sådane der
komediantskor, som spela sensibla; der ligger alltid
hin ondes arga list inunder. Men se der kommer
Aurora, hm; är du glad ännu, min flicka? I går var det
som det kunde.”

Aurora rodnade häftigt och neg verkligen mera
tvunget än vanligt. Hon vågade ej se på Stjernros
för att ej se för djupt in i hans djupblå ögon, som
hennes nåd behagat uttrycka sig.

Kaptenen å sin sida hade aldrig sett Aurora med
så mycket intresse som i detta ögonblick. Denna
blyghet, denna starka rodnad, detta barnsliga, förlägna
leende, som rörde hennes läppar, hade något eget med
sig, som han ej förr känt.

”Mamsell Aurora var således icke glad i går; hade
väfven varit tråkig och trådarne brustit eller solfven
gått af?” frågade han småleende och nalkades flickan,
som genast drog sig ett steg tillbaka.

”Intet af delarne”, sade hon sakta utan att se upp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free