Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beräkningen strandar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansigte och sökte att tyda den på en gång allvarliga
och dock glada blick, med hvilken det tycktes söka
honom; då kände han liksom en bättre känsla ila
genom själen, och så länge han betraktade denna bild,
var han försonad med sitt öde, med sig sjelf och med
jorden. Det var underligt, han förstod det ej sjelf;
men det var, då han såg den lilla engelns blå ögon,
alldeles omöjligt att känna sig olycklig — eller med
missnöje tänka på sina fiender. Sjelfva regeringsrådet
Abelung föreföll honom i dessa stunder ej som ett
föremål för hat, utan för medömkan, för omvårdnad och
hjelp; så underligt kunde dessa.drag omgestalta hans
vanliga föreställningssätt. — De fåfänga striderna i
Finland, stridsfältens och sjukhusens fasor föreföllo honom
som blott en öfningslek, der de fallne åter reste sig
för att i sämja med fienderna fira en fest, en evig
brödrafest.
Då han återkom hem från kyrkan, skrattade han
alltid åt sig sjelf: 71Det der är ju blott en tafla, den
hederlige Berndtson har porträtterat ett torparbarn;
sådana, lika söta och lika vackra, finnas ännu; men
det oaktadt kunde han ändå aldrig träffa någon, som
så som detta barn förmådde leda hans tanke i en
annan strömfåra eller kunde så sätta honom utom den
verkliga verlden.
Emellertid visste han icke att man i allmänhet
märkt hans beundran för den lilla bilden; men det
kände han att det var bättre med honom, att hans
känslor ej uppblandades af någon jordisk tanke, då
han betraktade den; att detta tysta samspråk mellan
barnet på altartaflan och honom egentligen föll sig som
en gemensam bön.
I sitt sinne kallade han det vackra barnet för sin
lilla fästmö, det käraste han visste; men han smålog
åt sig sjelf och mindes de gamles berättelse om
bildhuggaren, som blef kär i sina egna händers verk, i
marmorn.
Detta hade varit allt — och man kan ej neka att
den kärleken var platonisk, om någon kan vara det.
Deremot hade han utan all annan känsla än
vänskapens sett Aurora, den vackra prestdottern. — Han
hade sett henne dagligen, han hade hundrade gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
