- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
251

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beräkningen strandar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

talat och skämtat med henne och hennes föräldrar,
utan att anse dessa tre för något annat än något sig
emellan oskiljbart. Aurora höjde sig aldrig till en
egen sjelfständig bild, fastän hon var alldeles
nödvändig för gruppen; men denna gången var det något
helt annat.

För första gången slog flickan ner sina ögon;
hon tycktes liksom lösgöra sig från familjgruppen,
visserligen för att gömma sig der bakom; men hon
frigjorde sig dock och blef således, ifrån att endast vara
till för att fylla ett rum, på en gång ett eget väsende,
som kunde för sig sjelf utgöra hufvudfiguren i en
tafla. Detta var det första momentet i hans
tankegång ; vid det andra sprang der fram en hel massa af
associerade idéer; den der lösryckta bilden stod
ensam på taflan och nu återstod endast omgifningen,
det blef ett hem.

Ett hem; det finnes för en ungkarl ingenting mera
obegripligt och ändå mera tillockande än ett hem.
Det finnes ingen motbild inom den egna erfarenheten,
ty fäderneslandet är något helt annat än ett hem —
den vackra heliga betydelse man fäster vid detta ord.
Det är ett inbegrepp af frid och ro, af kärlek och
trefnad — den, som ej känt detta, har aldrig anat
hvad som är fröjd.

Alla dessa idéer trängde sig på Stjernros, då han
såg den unga flickans förlägenhet, hennes rodnad.
Hon var ej barn, hon var ej dotter endast, hon var
qvinna; det var som om han varit Adam och vaknat
ur slumren, för första gången sett att han fått ena hjelp.

Denna känsla (då vi en gång kommit in på detta
fält, skola vi behandla saken grundligt) denna känsla

— var den kärlek? Det är svårt att besvara, den
var aktning, vänskap, allt; men dock ej denna varma,
innerliga hängifvenhet, denna känsla, som lik döden
sliter alla jordens band och knyter nya, som gå sin
egen bana genom lifvet och som ej blandar sina
varma vågor med några andra. — Sådan kärlek var det
icke; men det var en längtan efter ett fridens hem,
ungefär en likartad känsla med den sjömannen erfar, då
han, vräkt af stormarne med krossade plankor och
splittrade spiror, drifven på hafvet och plågad af lugn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free