- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
261

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bruket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jag vet verkligen icke hvad du menar, käre
Gabriel”, yttrade hennes nåd, som ansåg skämtet
opassande.

”Ja, min vän! — Bevars, du fick kanske inte
herr prostens förtroende i den saken? — Åh, det är
en kostlig historia. Jo, ser du, prosten drog mig bort
till ett fönster och skrufvade på kalotten och besvor
mig att hos er utverka (ty ni är ensam herskarinna
här) utverka, att den der Anders skulle få bli qvar.
Det gör väl ingenting, käre inspektor, om jag förtror
er att ni ej står väl hos den gode prosten?”

”Jag har det nöjet veta hans gynsamma tanke
om min ovärdiga person”, blef inspektörens svar. ”Då
man gör sin pligt, blir man ofta misskänd, och som
vår prost, för öfrigt en beskedlig gubbe, är hela
socknens advokat och beskyddare, så komma vi ibland att
sammanstöta.”

”Ja, jag kunde förstå att gubbfar i prestgården
funnit sig stött. — Nåväl, han tog mig bort till
fönstret och förtrodde mig att ni var en dålig karl —
det var första omgången — sedan en liten paus.
Sedan kom han med en ömkelig och sannfärdig
historia om torparen Anders i Skogstorpet. Det var
nemligen så att den beskedlige Anders hade en dotter,
en liten flicka, och så tog något ondt vid barnungen
och hon dog helt sonica. — Då blef den ömma
tor-parsjälen rörd i sitt innersta och han går nu och
funderar på återföreningens ögonblick med den lilla
engelen. Han är sig inte lik, han liksom drömmer.
Det är ju hel roman, grupperad kring en kolarkoja.”
”Kanske den är sann”, yttrade hennes nåd, som
väl aldrig varit mor; men ändå hade en aning om
huru stor denna lycka borde vara och om bitterheten
af förlusten.

”Om ers nåd sett om söndagarne, huru backarne
kring bruket kräla af smedbarn, kan ers nåd finna
hvilken välsignelse det fins på sådant”, sade
inspektoren. ”Jag vet mången som skulle önska halfva
dussinet af den sorten herrans välsignelse borta i det
tysta.”

”Emellertid kan ändå denne kolaren tänka
annorlunda, herr inspektor”, yttrade hennes nåd misslynt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free