- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
262

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bruket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jag för min del kan ej bedöma orsaken och
håller den i sitt värde; men säkert är att Anders
skämt bort en mila och hållit på att äfven förstöra
den andra — samt att han i allmänhet visat sig trög
och stursk — kanske ej så alldeles utan stöd af vår
själasörjare — jag vill visst inte förtala någon, men
han är alltför ofta i prestgården och hvarenda söndag
i kyrkan.”

”Åja, det är helt naturligt att han skall gå dit

för att se sin dotters konterfej, som min lilla hustru,

till Guds ära, betalt.”

Hennes nåd rodnade. Det var som om en orm
stuckit henne; den medkänsla, som hon förut haft,
blåstes bort som ett damkorn, och nedunder låg den
sårade fåfängan bar.

”Han gör således ej sina dagsverken?”

”Nej, ers nåd, och nu står han i så stor skuld

på bruket, att han ej kan betala, om han nödgas sätta

sig i större. Hans gamla eländiga ko, hela hans
husgeråd, allt hvad han eger, är taget i qvarstad; jag
inser ingen möjlighet för bruket att få sin rätt.”

Hos en qvinna sådan som Theodora var allt
passion, sjelfva intrigen var blott en stark passion, som
tvingade henne till allt. — Nu var hennes afund mot
Emilia, hennes dolska hat mot målaren, som så på en
gång vändt henne sjelf ryggen för att sluta sig till
rivalen, scenen vid altartaflan, då denna
högeromvänd-ning skedde, — allt stod fram på en gång och den
lilla flickan var liksom samlingspunkten för all denna
sårade fåfänga. Gabriel låg vårdslöst kastad i en
länstol och i hans ögon läste hon ett illparigt
försmädligt leende, som ännu mer sårade hennes retade
sinne.

”Jag har aldrig haft några favoriter bland folket”,
sade hon med ett spotskt drag kring munnen; ”hvad *
anser ni bäst, inspektor?”

”Att karlen uppsäges från torpet. — Herr prosten
kan ju, af kristlig barmhertighet, ta honom på sina
egor. — Verlden är stor för den som vill arbeta.”

”Ja, som sagdt är, hos mig gälla inga
konsidera-tioner, när det är fråga om hvad som är rätt; ni kan
säga upp honom.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free