- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
263

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bruket - Alexandrowsk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”Jag undrar hvad prosten skall tänka, när han
får höra att hans favorit fått stryka på foten”, sade
inspektoren.

”Hvad annat”, inföll hennes nåd, ”än att Malma
icke är prostens eget — utan mitt, — vårt skulle jag
säga”, tilläde hon med ett leende, som var starkt
blandadt med förakt; ”gå, käre inspektor, ni vet min
vilja.”

När inspektoren aflägsnat sig, steg kammarherren
upp, fattade sin fras hand och kysste den. ”Tack för
gåfvan, min goda Theodora; vi tycka rätt mycket om
vårt Malma.”

Hennes nåds leende blef ännu föraktligare. ”Käre
Gabriel, fäst dig ej vid en ordformel — det brukas
att säga så — det betyder intet.”

”Jag kunde förmoda ett sådant svar af min lilla
goda engel”, sade Gabriel och kastade sig åter
baklänges i stolen; ”vårt Malma var således en dröm;
emellertid så —”

”Så bör du minnas ett gammalt ordspråk: Det
är ej kungsord allt hvad dronningen talar.”

”Du är förtjusande, älskade Theodora; —
menför-bannadt tråkigt är det här på Malma, det må vara
ditt eller vårt.”

*


Alexandrowsk.



Från Malma stilla prestgård är vägen lång in i
hjertat af ryska Finland, det gamla nemligen, ej det
nya som lik en förblödd krigare, mattad af förluster,
låt villigt sammankedja sig med jätten, hvars klubba
gifvit det krossande slaget. För tanken finnes dock
intet afstånd stort, den är vårt andliga jag, som i ett
nu förflyttar oss inom tiden och rummet, som flyger
hastigare än solstrålen på hans oändliga resa genom
de eviga rymderna.

Det är en afton vintern 1809 vi nalkas en trakt,
som tyckes spärrad af kullar och berg, mellan och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free