- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
267

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexandrowsk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hela trakten aktade och tillika fruktade man, som
under det blygsamma namnet af bruksdisponent och
bergråd, enväldigt beherskade den stora anläggningen
och styrde dessa många menniskor, som hvimlade i
hyttor och hammarsmedjor. När qvällen kom,
inneslöt han sig i sin kammare, kastade från sig alla dessa
hvardagliga, dessa praktiska tankar och affärsidéer,
som hela dagen igenom genomkorsad^ hans hjerna;
denna del deraf, som motsvarar det praktiska lifvets
bestyr, lät han nu hvila, och andra organ, den
vetenskapliga forskningens och den eviga aningens sinnen
öppnade sig.

Så trodde han åtminstone sjelf.

Nu är det nära midnatt. Den gamle mannens
ögon riktas rätt framför honom. Han sitter länge
försjunken i tankar. Plötsligen småler han; en tanke
vaknar och löper blixtsnabbt, buren på fantasiens vingar
genom tider och rum, dem vi blott ana.

”Det har varit en tid och en annan skall komma”,
mumlade han för sig sjelf. ”Jag hade velat sitta i
rymden och sett på, när jorden sammanföll ur kaos.

— I tusende år och åter tusende drogo sig delarne
mot hvarandra af en evig frändskap, — en evig
kärlek, som genomgår allt. Der blef ett klot — vår
stackars lilla jord, der så mången yfves och så mången
sträfvar, hvaröfver och hvarför? — För ett mål, som
ingen af oss ser.

Der var eld, der var evig värma i detta klot, som
glödande, under formen af en komet, rusade genom
rymden i sin utdragna, oregelbundna bana, och hvars
luftkrets, ett verldshaf i upplösning, utgjorde svansen
med hvilken den sopade rymden ren från grumlet.
Det var en ungdomstid; sjelfsvåldig och yr trodde sig
den unga jorden tillhöra alla system och rusande
framåt tycktes han glömma sitt ursprung. Det är det
ungas lusta.

Småningom omärkligt, liksom af en fadershand,
drogs hon närmare sin kärna, banan blef mindre, men
mera regelbunden och efter tusende sinom tusende års
irrfärder började hon löpa omkring solen. — Den
glödande atmosferen blef klotformig liksom hon sjelf och
der blef sommar, der blef vinter, vattnet öfvergick från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free