Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexandrowsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den forna elden och en gång springer skalet åter,
det smälter i den eviga kärlekens glöd och fri störtar
hon sjelfvilligt in i ljusets källa. Det är materiens slut.
Menniskan föll också från sin urbild, från sin rena
andlighet. Kärlekens eld upphörde att verka som förr,
inifrån utåt — då började hon afkylas — och liksom
då jorden föddes till ett jordklot genom att förlora sin
solnatur, föddes menniskan till en fattig syndig
menniska genom att förlora sin himmelska natur.
Då slog sig det ena skalet efter det andra omkring
hennes själ; det var kölden, som bygde detta
bräckliga skal omkring den kärleksglödande anden, som bor
derinnanför. Tusende gånger gaf sig den inre värmen
luft, beständigt sökte den finna en utväg ur själens
djup; men den slöt sig åter, det kallnade igen, kölden
hindrade allt och skalet växte blott tjockare omkring
själen.
Det kännes likväl att en evig kärlek lefver inom
oss, fastän ytan är kall. Men Gud har ej velat att
menniskan måste bottenfrysa, derför drog han henne
mildt, faderligt, omärkligt och dock kärleksfullt in i
kretsen af sitt ljus. — Han låter religionen stråla ned
öfver oss alla — olika; på olika sätt; men det är
dock ett enda ljushaf fullt af sanning och kärlek, som
lyser hela menskligheten, fastän detta ljus sitter i zenit
för några och ligger grumladt af jordiska dimmor, vid
horisonten för andra.”
Den gamla mannens ögon lyste af en innerlig,
snart sagdt barnslig fröjd under denna monolog.
Om vi observera varma lynnen med lefvande
sjelf-tanke, i synnerhet sådane, som sjelfve bildat sig till
hvad de äro, skola vi finna att de ofta liksom anse
sig för dubbelväsenden och tala med sig sjelfve. Det
är liksom de kände behof af att låta den inre
menniskan, anden, åter höra sina tysta tankar upprepade af
hans jordiska följeslagare och verktyg. De tyckas finna
att dessa begge på detta sätt mera lära att känna
hvarandra, att bli förtrogna med hvarandra. Då en
liflig, fantasirik menniska talar med sig sjelf, så är det
hans ande som lär kroppen att gifva ljud åt hvad han
tänker, af samma skäl som den fångna Maria skulle
lärt sin papegoja efterpladdra: ”stackars Maria.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
