- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
270

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexandrowsk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Denne hvithårige man var just en sådan lefvande
ande, som om qvällarne i den tysta boningen roade
sig att låta sin mun säga hvad som rörde sig på djupet
af hans aningsfulla sinne.

”Besynnerligt”, återtog han sakta, ”besynnerligt,
jag anar det, jag tror det och likväl blir det mig ej
klart, ej redigt — det blir mig ej uppenbaradt.

För blott få blir det ljust äfven här nere, blott
få ega gåfvan att frigöra sin ljusgestalt och på
aningens stråle hasta genom tid och rum; det är då skalet
brustit, så att den inre värmen kan stråla ut — ja,
så är det. Emellertid finnes det ingen, som icke
någongång utträdt ur sig sjelf och varit annorstädes än
der kroppen var, under sömnen. Hvad äro drömmar?
Aro de blott ett återupprepande af dagens tankar.
Äro de endast flygtiga, magiska bilder af verkliga
föremål, som vi sett och känt? — Nej, icke endast detta.
Det finnes tillfällen, då vi i drömmen lefva i verldar,
dem vi aldrig tänkt oss; då vi vandra på marker, der
gräset är af safir och der rubinblommor och frukter
af demant glänsa i träden, — då vi sväfva, som vi
tycka oss, okroppsliga genom vida rymder, lätta som
andar, hvilka af intet tyngas nedåt, och salige såsom
barn som af ingen synd vet — oh! det är härligt, det
är ej blott en dröm.

Då se vi också ibland tillbaka på oss sjelfve; der
ligger ett lik och sofver i en kista, vi veta hvem det
varit — i den der hyddan ha vi bott; man gråter
omkring det tomma skalet; man firar det, klockorna
klinga, sången i kyrkan tonar; men vi se glada in i
de tårfylda ögonen och småle åt sorgen — men der
är trångt derinne; som ett barn, hvilket om våren
kommer ut första gången, faller vår tanke på en annan
verld — och strax äro vi der och leka med de andre,
som hvimla i ljuset och dricka salighet.

Så har jag ofta drömt; det vore grymt, om det
endast skulle vara en krampryckning i några af
hjer-nans trådar — hu! huru kall, huru stum, huru usel
måste ej verlden vara för dem som tro det?”

En klocka i ett närbeläget rum började slå, det
blef tolf slag.

Den gamle liksom vaknade ur en dröm. Han små-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free