- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
276

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuklingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja, men sedan mins jag henne stor. Nu är hon
stora flickan; ja, jag mins — har jag talat om
porträttet, mitt porträtt?”

”Ja bevars, ert porträtt, som ni skänkt henne.”

”Nå, då vet du allt hvad jag vet”, yttrade den
unga mannen och föll åter i tankar, som snart
öfver-gingo i samma apatiska tillstånd, i hvilket han så ofta
försjönk.

Då framträdde bild efter bild, alldeles som under
det vi drömma, utan att lemna spår efter sig, utan
några få, som liksom af en händelse glömde sig qvar
på taflan och blefvo rediga och riktiga. Den sårade
ynglingen var således i ett tillstånd mellan minne,
glömska och aning, något som ofta inträffar hos
personer, som lidit af häftiga hjernskakningar eller
skador på hufvudskålen. Själens strängspel har kommit
i oordning, det ljudar väl; men ej så som det borde.
Det liknar en harpa som plötsligen flyttas ur kölden
in i värmen, strängarne slå sig, de bli falska; men
småningom återta de af sig sjelfva sin spänning och
ljuda rent, ännu en gång klinga de välbekanta
tonerna fram.

Så var det med Alfred Berndtson, som blifvit
upptagen hos bergsrådet på Alexandrowa jernverk i ryska
Finland.

Det är svårt att säga, hvarifrån tankarne komma;
vi känna väl sjelfva det instrument, som själen har till
.sin disposition, denna hjerna, i hvilken man vill finna
organ motsvarande hvarje begrepp; men den som
spelar derpå, den som tvingar dessa tusende sinom
tusende strängar att dallra och i en viss ordning
frambringa serier af harmonier, honom känna vi icke. Man
har af själsförvisningen velat bevisa, att själen ej är
sjelfständig, att hon beror af instrumentet och ej detta
af henne.

Man berättar om Beethoven, som blef dof,
sten-döf, att han fantiserade på ett alldeles ostämdt
instrument. Det var en plågsam musik för enhvar som hörde
honom; men derföre att instrumentet slog falskt an,
derföre att han ej kunde kontrollera dess toner, tror
ni icke att eviga, härliga harmonier genomströmmade
den gudasände tonskaldens själ, då han spelade? Jo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free