- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
278

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuklingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och förmåga ligger öfver alla andra. Denna
öfverty-gelse fick han småningom, och man kan ej undra
derpå.

Äfven den, som bortkastar dessa tankar eller som
tror dem stå i strid med förnuft och uppenbarelse,
fastän de egentligen ej göra någotdera, måste dock
erkänna att det finnes själstillstånd, som intet förnuft
kan förklara. Det är alldeles omöjligt att gifva en
förklaring åt ett enkelt faktum i våra tider:
predikosju-kan; hvarje förklaring af denna extas blir
oförklarligare än det som skulle förklaras och är i sig sjelf
aldrig något annat än en massa ord, som ungefär äro
lika upplysande och lika grundliga, som då en person,
som t. ex. ej förstår engelska, men ej ändå vill
erkänna sin svaghet, blir tilltalad på detta språk och
brummar fram några obegripliga ljud, som möjligen
de kringstående lika kunskapsrika personerna anse för
det språk som talas af det stolta Älbion.

Berndtsons minnen vaknade så oregelbundet och
voro blandade med helt nya tankar, att det var
honom ofta omöjligt att reda, om begreppet var nytt eller
gammalt, falskt eller sant.

En dag, då bergsrådet kom in till honom,
smålog han vänligt mot sin välgörare, som tryckte hans
hand och sade:

”Du ser lycklig ut i dag, käre Alfred.”

”Alfred!” yttrade ynglingen, ”hvarför kallar ni
mig alltid så?”

”Jo”, — den gamle drog en djup suck — ”jo, ser
du, jag håller af det namnet sedan fordom — jag
hade — hade en god vän, som hette Alfred — min
käre Alfred.”

”Och nu är jag den andre. Tack! ädle man, tack
för lifvet, för förståndet, för mitt svaga minne — vet
ni, det tar sig; nu nyss mindes jag mycket väl om igen
den der stora hästen som stod på stenen. Ni säger
att det är Peter den förstes staty i Petersburg, jag
förstår det icke; ni har ju en plansch som föreställer
denna bild? Ni löfvade visa mig den.”

”Ja, Alfred, jag skall hemta boken.”

Bergsrådet gick ut och kom snart tillbaka med
ett planschverk öfver Petersburg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free