- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
279

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuklingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Vänta, — visa mig ej gravyren, jag skall säga
hvad jag mins, se efter nu — har ni bilden för er?”
"Ja.”

”Stenen sluttar uppför på ena sidan och ligger
lodrät eller litet öfver på den andra — är det rätt?”

”Ja, riktigt.”

”Hästen är i fullt språng, står blott på bakbenen;
men det som ser fult ut är, att han stöder sig på
svansen mot en orm, är det så?”

”Ja, alldeles — se här, Alfred. Du har varit i
Petersburg eller också har du sett någon modell af
bilden.”

”Nej, nej, aldrig — men jag förstår det icke.”
Bergsrådets ögon blänkte af ett par tårar.

”Hör på, käre Alfred, mins du dina föräldrar?”
”Nej, jag var liten, då de dogo; jag vet blott be-«
rättelsevis att min mor var vacker.”

”Vacker! var hon fattig eller rik?”

”Fattig, mycket fattig, det var en gammal gumma
som födde upp oss, mig och min syster Johanna.”
”Alfred! Alfred! mins du inte mera?” sade
gubben darrande af känsla; ”mins du inte din mor?”
”Jag? — Min mor, jo, då vi stodo vid den der
bilden.”

”Nå, huru såg hon ut?”

"Ett skönt fruntimmer, rikt klädd — det måste
vara misstag — men så förefaller det mig — troligen
sammanblandar jag begreppen, jag har också aldrig
förr än nu kommit ihåg det.”

”Mins du ingenting mera 0111 din mor? Alfred!
Alfred! ansträng ditt minne, tänk efter.”

”Nej, men jag tänker ofta på min mor, jag drömde
något 0111 henne i natt; jag mindes det för några
ögonblick — nu är det borta”, sade Berndtson med en
sorglig dragning på munnen. ”Tyst, vänta! nu kommer
jag ihåg det. Jag kan ej annat än skratta — det är
besynnerliga komt)inationer.”

”Nå!”

”Jag tyckte att jag var i en kyrka, der hängde en
tafla öfver altaret, jag hade målat den sjelf. Öfverst
i skyn sitter en liten flicka, en liten engel; det är ett
vackert barn. Då tyckte jag att det lilla barnet sväf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free