- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
280

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuklingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vade ner från duken, det blef allt större och större
och nalkades mig med ett himmelskt leende på de
runda, purpurröda läpparne; hon räckte ut handen
och jag förnam henne säga: ”Din mor ljusnar, snart
är hon så ljus som jag.” Och i ett ögonblick var hon
borta och den lilla målade engeln log som förut från
den platta duken.”

”Besynnerligt, och du har målat den taflan?”

”Ja, jag har målat den, och den lilla engeln är ett
porträtt af en torparflicka, som nu kan vara, hm, åja,
hon är väl nu omkring tio år gammal och bor väl
som förr på torpet.”

”Jaså, hon lefver, eljest så — ”

”Eljest så”, skrattade Berndtson, ”skulle ni ansett
det för en ordentlig uppenbarelse. Snarare var det
blott en vanlig dröm, då man kommit så pass i
oordning som min hjerna och då en blykula snuddat tätt
förbi själens gemak, är det ej underligt, om hon
blifvit litet konsternerad.”

”Du tror således ej på dylikt”, yttrade gubben
kärft; ty nu tyckte han att hans vän alltför lättsinnigt
behandlade hans favorit-idéer.

"Jag både tror och icke tror; ibland förefaller det
mig som om jag vore en vanlig menniska, en annan
gång tycker jag att jag ej egentligen lefver inom detta
skalet; att jag förnimmer saker, dem jag aldrig förr
förnummit, hör ett språk som jag aldrig kunnat, men
ändå förstår. — I drömmen nu föreföll det mig icke
som flickan uttalat orden, utan liksom att hon tänkt
dem och jag med min själ uppfattat hennes ljudlösa
tankar; det är det enda besynnerliga af hela saken.”
Så samtalade de ofta; alltmera kraft erhöll
Berndtson, alltmera förmåga att sammanhålla sina bilder;
men i samma mån tyckte han sig finna en förklaring
öfver sina besynnerliga tankar, ty ju mera hans
tankekraft vann i spänstighet, ju mera hans blick öfver det
förflutna vidgade sig, desto längre tyckte han också
att hans blick, framom och öfver honom, tilltog; med
ett ord, han tyckte att förståndsferen vidgade sig lika
ät alla håll, så att dess ena gräns föll tillbaka ända
in i den minneslösa barndomen och den andra gick
öfver lifvets gräns in i ett främmande dunkelt rike.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free