Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så satt han en afton och, efter vanligheten, läste,
då bergsrådet kom in.
”Välkommen”, sade han vänligt, ”jag sitter och
läser latin; det går temligen, jag har ej glömt allt,
knappt något af mina språkstudier — se här”, och han
visade på sin gamle vän, Svedenborg.
”Det var en vis, den ende, som kanske vår tid
haft att uppvisa”, sade bergsrådet — ”man förstod
honom icke, man förstår honom ej ännu; men den
tiden kommer, då hans tro, hans kärleksreligion
upp-spirar ur kristendomen, om äfven formen af hans
lärobyggnad skulle ramla.”
”Det förefaller mig”, yttrade Berndtson, ”som att
hans lära icke vore annat än läran om det första steg
and en har att göra utom gränsen för detta lifvet.
Kristendomen visar oss den eviga framtiden som en
helgjuten tafla, der alla konturerna öfvergå i
hvarandra ända till dess vi skåda i ett omätligt fjerran.
Svedenborg tyckes hafva haft en egen förmåga att se
öfver gränsen; men nära invid materiens kant, de
närmaste föremålen blott, öfvergångsformen för vår
andliga utveckling — hvad som låg längre bort kunde
han ej beskrifva, utan lät sin tros dufva blott hemta
ett oljoblad från det fjerran för alla ändliga väsenden
för evigt stängda riket.”
Bergsrådets ögon stråladeaf en inre glädje. ”Ja? så
är det och derföre kämpar man deremot, fastän en
livar någon gång känt att hans själ icke endast har
sin verksamhet här, fastän det gifves fenomen, som
stå utom de exakta vetenskapernas forskning.”
”Hvilka?” frågade Berndtson.
”Jo — vi höra omtalas så kallad ”varsel”; det
linnes många, som anse den så vanlig att de också
tycka den vara högst naturlig; att man hör någon springa
i en trappa, låsa igen en dörr, utan att der finnes
någon — det kan vara inbillning; men då är den
också bra allmän, och är det ej detta — hvad är
det då? — Nå vidare, hvad är en aning? — Den
är ofta påtaglig — hvad är den väl då?”
”Ja, ja*g kan ej motsäga det”, yttrade
Berndtson småleende, ”jag har verkligen stora anlag att
tro det.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
