- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
288

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuklingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tog Berndtson. ”Hon är mig fullt värdig, mig lika
helig och ren som förr, men min blir hon aldrig.”
"Aldrig?! — och det säger du så lugnt.”

”Jag menade i detta lifvet”, anmärkte Berndtson;
”som ändliga väsenden kunna vi säga ”alltid” och
”aldrig” — som eviga icke.”

”Det börjar bli sent”, yttrade bergsrådet,
”läkaren har sagt att du bör tidigt gå till hvila; du måste
lefva efter klocka.”

”Nej, nej, jag behöfver ingen hvila nu”, inföll
Berndtson lifligt. ”Tyst, jag mins något från min
barndom — vänta; ni vill ju höra sagor från min
dunkla barndom.”

”Ja, ja älskade Alfred, tala!”

”Nåväl, detta är en bild, som jag ej förut
kommit ihåg, men sann är den; jag känner igen allt.
Jag är en liten gosse, kanske tre fyra år gammal,
jag låtsar sofva der jag ligger på den uppbäddade
sängen; men egentligen ligger jag der och spekulerar
på huru man skulle kunna fånga några flugor, som
sitta på den grönmålade tapeten. Min mor sitter vid
bordet och läser i en stor bok — och i en vagga
ligger ett litet barn, troligtvis Johanna. Då träder
der en lång herre in genom dörren; det var ett
fasligt utseende, han är inte ful, snarare ser han bra
ut, men han ser så lurande och falsk ut som ett
rof-djur; han talar med min mor, som springer upp och
tar barnet ur vaggan och håller emot honom; barnet
börjar att skrika; den främmande talar och min mor
tyckes utom sig af fasa; jag begriper ingenting af
alltihop; slutligen säger den främmande: ni kan ej
bli lös (nu mins jag namnet), ni kan ej bli lös, Athalie.”
”Athalie?” frågade bergsrådet och grep ynglingens
hand mellan sina. ”Athalie? Alfred? Johanna? —
det är som jag anat — nej, nej, gode Alfred, hette
din mor Athalie?”

”Hon måtte heta så, men jag har aldrig kommit
ihåg det namnet förr än nu i förening med alla dessa
biomständigheter; — men hvarför darrar ni? —
Hvarför bleknar ni och rodnar ömsom?”

”Alfred! Alfred! kom, se här är jag”, sade gub-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free