Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Autobiografien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
relationer kom in i högre kretsar än de jag egentligen
tillhörde. Så blef jag bekant med din mor, Athalie
Gyllenörn.”
”Hvad?” inföll Berndtson, ”då vet jag livad som
var orsaken till att hennes bror, (ty det är han
säkert), med sådan ömhet dragit försorg om mig och
Johanna. Det var blodets makt.”
”Du har aldrig nämnt honom”, återtog gubben,
"du har aldrig nämnt kammarjunkaren; han lefver
således, med allt sitt odrägliga högmod, sin
adelshög-färd, sin galna fåfänga?”
”Ack, tyst min far, sädan är han icke. Jag ber er,
tala godt om honom, han är en ädel menniska med alla
sina fel — jag känner inga och vill ej känna några."
"Låt vara då; Athalie älskade mig, jag tillbad
henne; men att en lioffröken skulle gifta sig med en
simpel medborgare var ännu den tiden en skandal.
Emellertid — likgodt, vi togo vårt beslut, vi
upptäckte allt för hennes bror; men den — (käre Alfred,
jag höll på att, för att skona honom, kalla honom
narr) .men han blef ursinnig och förbannade oss. Då
var der intet band som mera höll. Jag gjorde i hast
upp mina affärer, de voro på redig fot och ej just
så vidlyftiga — och sedan allt var klart så — rymde vi.
Ja, Älfred, vi rymde från fördomarnes förlofvade
land, det ädla Sverige, som sjelfplågar sig.
Det var en afton, jag stannade utanför slottet;
der brann ett ljus i ett fönster i halfvåningen åt
Lo-gårdssidan, det släcktes, och lätt som en ande kom
Athalie genom Logården, förbi vakten och låg snart i
mina armar. Skeppet var ej långt borta. Klockan
slog ett i Storkyrkan, då seglen voro spända och vi,
förda af en lätt bris, flöto utför strömmen. Athalie
och jag stodo på däck, månen hade gått upp och
kastade sitt sken på den sofvande staden, det var en
högtidlig stund. Athalie stod der med sammanknäppta
händer och tycktes bedja, och nu först kände jag
liksom ånger öfver att jag ryckt den sköna flickan ur
den lysande hofkretsen, ur sin säkra, sin höga och
afundåde ställning och förenat hennes öde med mitt
— för första gången föreföll jag mig sjelf som en usel
äfventyrare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
