- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
298

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De röda gardinerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och i nedra eller venstra hörnet en silfversvan i blått
fält. Allt det der lyder på min stamfars bedrifter, på
den krigiska och fredliga ära han samlat. Det är sant,
nu har slägten sjunkit ned i det tysta och glömmes i
min person, men den har dock funnits och bör stå
obe-fläckad och utan klander inför minnet — eller
glömskan; ty, Emilia, hvad som glöms här, som bortslites
under nötningen, vapenfigurerna som blekna och
försvinna, qvarstå dock i det vi kalla glömskans rike.
Der borta, på andra sidan om grafhvalfven och de
murkna kistorna och de förrostade plåtarna, som
söndersmulas i gruset, finnes också, så tror jag, ett
rid-derskap — småle icke, Emilia — jag tror att hvarje
slägt, som ett helt för sig, har sitt slägtvapen, till
hvilket individen lägger eller borttager något; detta blir
hans vapen, som anvisar honom rummet, der han får
lefva och röra sig.”

Emilia smålog dock och sade: ”Bäste gubbe, det
der är verkligen en egen åsigt.”

Kammarjunkaren var dock alltför inbegripen i sitt
ämne for att låta afbryta sig. ”Jag tror”, återtog han
och med de milda hjertegoda ögonen glänsande af tro.
”jag tror att en och hvar beständigt står till ansvar
för sina ättefäder, att hans ljus kastar tillbaka äfven
ett sken på dem, att hans fel kastar en skugga äfven
på dem, att de således glädjas eller sörja öfver sina
efterkommande — att de kanske mången gång besöka
oss och se på oss.”

”Din tro är vacker och ren, min goda gubbe”,
sade Emilia, ”men huru vi kunna kasta ljus eller
skugga på våra föregångare, fattar jag icke.”

”Jo, det finnes något som vi kalla karakter, något
som vi kalla kultur — ser du, af den vilda växten blir
det först genom århundradens kultur en ädel växt. —
Denna förmåga af allt högre och högre kultur beror
på en begynnande kraft, som fortsätter sina
verkningar genom sekler. Var denna verkligen ädel,
verkligen stor och ej blott skenbart, så rycker hela slägtet
framåt; 0111 det stiger, återfaller alltid något af den
ära på förfädren, på dem, som först meddelade den
kraft. Huru kommer det sig, Emilia, att en far alltid
är mera smickrad af sitt barns ära än af sin egen?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free