- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
305

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De röda gardinerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Så hade du ändå bibehållit dig som en god flicka”,
inföll kammarjunkaren undvikande, "du hade kämpat
en god kamp.”

”Säg inte det! Säg inte det! Det är så lätt att
försäkra, att man i alla öden skulle kunna hålla sig
uppe — det kan den säga, som inte försökt hvad det
vill säga att kämpa; men si menniskorna äro i
allmänhet som en hermelin, som kan simma mot strömmen
och i vida sjön, men slår vattnet en gång öfver henne,
sjunker hon. Jag fruktar, att jag just varit en sådan.”
”Du dömer dig strängt, lilla Johanna”, sade Emilia.
”Strängt? Nej — nej, det är snarare mildt”,
yttrade flickan allvarsam. ”Vet ni, gode vänner! när
slaget kom, på en gång, utan att jag väntade det; vet
ni, då jag sedan satt ensam på min kammare och
tan-karne runno liksom sanden i ett timglas, och tiden
gick — och beständigt, evigt de gingo samma väg, då
tyckte jag att Gud varit hård mot mig och jag
klagade, jag blef missnöjd och ansåg mig vara orättvist
behandlad. Är jag då så dålig att jag förtjent detta?
frågade jag mig sjelf. — Nej, nej, ty det funnos
dåli-gare menniskor än jag, som det gick väl. — Nå väl,
det hjelper ej att vara glad, att tro och hoppas — jag
kan låta bli alltsammans. Kära Emilia — då blixtrade
der fram en tanke — jag kan bli förtjust af det jag
lidit — jag bryr mig ej om att tro och hoppas. Ser
ni, det der var ju några steg utför och Gud vet, huru
långt jag ej gått utföre, om ej kammarjunkaren kommit.”
”Stackars Johanna, så der får du ej tänka, du är
bra häftig.”

”Ja, gudnås så visst; men detta gjorde också att,
så snart någon räckte mig ett finger, så hoppade jag
sjelf ur vaken. — Kanske jag hade varit stelfrusen,
om jag fått sitta der längre.”

”Men nu är du lycklig åter och har kraft igen.”
”Ja bevars och nu så låter jag ej så lätt
mod-fålla mig; den som Gud blott en gång hjelpt, den
tvif-lar inte mera, den hoppas alltid på hjelp och då är
det ej svårt att sträfva sig upp; men att vara
hopplös, det är att vara hjelplös. Men här sitter jag och
talar visdom”, återtog hon glädtigt. ”Gudskelof att
allt det der är öfver — jag är så glad, så innerligt

Altartaflan. 20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free