Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Eget att han har blå mantel?”
”Ånej — att lill-Stina hänger qvar i hans minne.”
”Nå, hvad har då lill-Stina der att göra?”
återtog prosten misslynt; ”läs Stjernros!”
”Lill-Stina, det sköna englabarnet på altartaflan,
har sagt mig allt.”
”Der ha vi ägget, det der skottet har visst
rubbat hans förstånd”, sade prosten, ”sådana
barnsligheter; lill-Stina är hos Gud, det tror jag visst, men
inte spökar hon stackars barn, eljest så behöfde hon
väl allrabäst trösta far sin den stackaren; slidder,
sladder, skråck och finter, som bara gör skada.”
”Skada? Pappa! inte gör det stor skada”, sade
Aurora, ”ty se på gamla Stina, det finns väl ingen
menniska som tror på mer skråck än hon, och ser
och hör hur det går och hur det knakar och piper
i hvar vrå, sedan det blifvit mörkt; men hon är väl
den allra beskedligaste och gudfruktigaste menniska
ändå, fastän vi skratta åt hennes dumheter.”
Stjernros hade blifvit uppmärksam på samtalet,
han blandade sig nu deri: “Spöktron”, sade han,
”motarbetas i en riktning af naturvetenskaperna och
deras utveckling. Orsakerna till en mängd förut
oförklarliga fenomen upptäckas. Der vi förr trott att
andeverlden började, finna vi att ännu det naturliga
fortfar, åtminstone det som vi kalla naturligt eller
det som vi förnimma med våra yttre sinnen. De
motarbeta hvad vi kalla skråck eller en rent materiel
uppfattning af andelifvets företeelser. Deremot vidga
de gränsen för vårt vetande och ingenting är sannare
än att man aldrig mera klart känner sin kortsynthet
och aldrig mera öppet erkänner den än då man gjort
sig möda att forska i skapelsens mystérer. Som
kärnan för hela denna förunderliga verld, som omger
oss, står menniskan, och hon finner snart, att 0111 hon
också förstode allt som omger henne, äfven om hon
kunde se öfver vetenskapens töckengräns, så förstode
hon dock icke sig sjelf.”
”Hm, hm”, sade prosten, som i sin ungdom läst
sitt Novum och kunnat språken, men som ansåg
naturvetenskaperna rent af för onödigheter (alldeles af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
