- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
320

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bref

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

samma orsak som det för den, som alltid gått barfota,
-intet finnes något onödigare än skor), ”hm, hin.”

Kaptenen lät likväl ej afbryta sig i sin ifver att
förklara.

”Det synes som allt centralt aldrig skulle
kunna fatta sig sjelf och sitt eget sätt att verka. Solen,
säger Herchel, är sjelf en mörk planet, hvars kropp
skymtar igenom solfläckarne eller remnorna på dess
lysande luftkrets. Ljuset går således ej oförmedladt
inåt, fastän det så strålar utåt. Hjernan, säga
fysiologerna, just den del af vår kropp, som uppfattar
känseln, är sjelf känslolös. Ögat, som förmår skåda
jord och himmel, ser sig icke sjelft.”

”Jo, kära du, i en spegel”, skrattade Aurora.

”Du har rätt, så är det också med oss. Om vi
skola kunna skåda vår andliga menniska, skall det
vara som spegelbild, en reflex från något, som står
utom oss och utom vår vilja. Detta inse vi och då
vi forska vidare och betrakta dessa spegelbilder, finna
vi att de komma från en annan verld än materiens,
åtminstone den för våra sinnen fattliga materien. Det
finnes ett inre sinne, en smak, en lukt, en känsel
eller syn, intetdera, men dock allt detta tillsammans
som beständigt vaket; ty anden sofver aldrig, ger
oss begrepp om ett andligt lif och en andlig natur,
rikare än den materiela, der en evig tropiksol lyser
öfver osedda oförvanskliga skapelser. Det behöfs
blott att glömma det jordiska för att förnimma det
himmelska.

Då ett qvarnhjul knakar och gnisslar, kunna vi
ej urskilja de skära tonerna af en eolsharpa, fastän
de verkligen genomdallra luften; men vänjas vi vid
bullret, glömmer vårt öra att lyssna till hjulens brak
och axlarnes gnissel, om en eolsharpa då klingar,
träffar dess toner vårt öra och vi höra dem. Det
vill säga så länge som materien, den gröfre sinnliga
materien beständigt fäster vår uppmärksamhet och vi
beständigt öka dess gnissel, då märka vi intet af allt
det, som vårt inre sinne vill säga oss; men i döden,
då materiens, liksom alla ändliga värden fajla, då
det på en gång tystnar rundt omkring oss, då se vi,
då höra vi och förnimma ting, som vi förut aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free