- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
323

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bref

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ändå neka möjligheten af en natur, som vi ej förstå,
som aldrig kan bli föremålet för vår direkta
forskning. Det ligger verkligen i en varm och
kärleksfull upplysning något, som häntyder på hvad jag
förut sagt.”

Bom, bom! lät det i väfven. Lilla Aurora hade
tröttnat på det lärda talet och hade börjat väfva.
Bom, bom.

”Se så, inte mer om den saken, hvar och en
är salig i sin tro”, yttrade prosten och tog afsked.

”Goda pappa! Bed mamma att hon är så snäll
och beskedlig och lånar mig en fjortonhundra, för
Anna-Stina skall också väfva. Om mamma frågar, så
säg henne att det skall bli halfylle till vinterklädning
åt mig och kanske på slutet ett par rutiga västar åt
Stjernros. — Söta pappa! glöm inte bort det — det
var en fjortonhundrasked, den glesa förstår pappa.
Åja, mamma vet nog" hur det skall vara, bara pappa
säger, hvartill hon skall nyttjas.”

Med denna kommission reste gubben, som, så
snart han åter fick en påkänning af något rent
praktiskt, blef glad igen.

”Omvänd du din man, Aurora”, sade gubben,
”och ha honom till att se efter folket i stället att
spekulera på den välsignade naturen. — Ha ha ha, åja,
käre Stjernros, jag menar bara på narri — Gud
välsigne er, barn.”

Stjernros återvände till sin hustru, sedan han
vederbörligen följt ut svärfar. Hon väfde flitigt och
små-skrattade, då han kom in.

”Vet du”, sade hon, ”jag tänker på, då vi en
gång som du säger bli andar, om vi skola känna
igen hvarandra. — Vet du, det förekommer mig som
om du inte skulle stort bry dig om en så enkel och
olärd menniska som jag är; men ändå håller du af
mig?” tilläde hon med en mild blick. ”Ja, det gör du.”
”Ja, goda Aurora, det gör jag visst; men det
gjorde mig ondt, att du ursäktade mig för pappa; det
jag sade var, om du tänker efter, ju hvarken befängdt
eller icke religiöst nog.”

’’Ja jä, det kan så vara; men se, jag känner
pappa och han blir alltid ond, då man talar om naturen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free