Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jaså, han är då färdig”, smålog Emilia, som skön
som en nyutsprucken ros stod klädd i sin högtidsdrägt,
framför sin goda, gråhårige man eller far. — ”Vi skola
då verkligen fara i den gamla vagnen, gerna för mig,
men Johanna skrattar sig till döds — hon kallar den
för ”tunnan” — det är onekligt, bäste Gyllenörn, att
han är bra rund af sig, ett slags ask på fjedrar.”
”Hm, vagnen är bra, har nu hvilat sig i många
år. Han är stark, så att man kan köra till Rom, sade
smeden. Han håller till Helsingborg, säger
vagnmakaren, och sadelmakaren säger, att han håller i evighet.”
”Och våra vapen äro målade på vagnsdörrarne?”
frågade Emilia, som med svårighet höll sig från att
skratta.
”Ja, det är naturligt, våra sammanbundna vapen,
kära barn, det är ingenting att skratta åt. — Har inte
din styfmor, fru Ljungsköld, på sina vagnar det
Ljung-sköldska och von Felsenska vapnen förenade med en
guldkedja. — Våra äro förenade med en krans af
eterneller och förgät-mig-ej; det betyder en tillgifvenhet,
som aldrig släpper färgen och att du alltid skall komma
ihåg mig som en faderlig vän. Barn! så är det ju?
Som en vän, en far — ja, Emilia, det vet jag.”
Emilia betraktade honom länge med innerliga,
vänliga blickar och sade slutligen: ”Min gode far, er
glömmer jag aldrig. — För min skull uppoffrade ni ert lugn,
edra käraste vanor; ni satte er ut för grinet och hånet
— nej! nej! er glömmer jag aldrig.”
”Nå nå! Emilia, du skall ej ta mina ord, som om
jag metade efter beröm. Jag gjorde ingenting annat
än det jag måste. Inte kunde jag se dig på en andlig
tortyrbänk långsamt pinas till döds. Nej, kära flicka,
det kunde jag inte, det fick jag inte, derför stod mitt
ord i pant. Jag hade lofvat din far att skydda dig på
hvad sätt jag kunde och slutligen måste jag gifta 111ig
för att fylla mitt löfte — jag är lycklig att jag gjort
det. — Jag vet ej, men se’n du kom i huset, så är
det som det vore ljust i hvar vrå — förut var det
ofta mörkt härinne. Men”, afbröt han sig sjelf, ”vi
stå och prata. Är bruden klädd ännu derinne?
Åkaren sitter redan på gatan med ekipaget.”
”Jo, hon är genast färdig, så enkel som hon blir,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
