- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
330

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vigseln skulle ske, och redan på afstånd upptäckte
Johanna en schäs, som stod vid kyrkogårdsmuren.

”Se, der är Gustafs schäs, det är vårt ekipage,
det som vi i afton skola resa hem på”, sade hon. ”Ack.
Herre Gud, hvad det blir roligt att få sitta der och
liksom flyga fram längs vägen.”

”Ja, det har mamsell rätt i”, inföll Södersten,
som körde den oviga maschinen. ”Det här är en tung
kanal.je, som hänger efter i backarne som de sju svåra
åren.”

Med denna kompliment för den gamla familjeasken
stannade de framför kyrkan.

Johanna ville skratta, men hon kunde inte, då hon
såg den böljande mängden och klockorna i detsamma
började ljuda från klockstapeln. Det finnes väl också
knappt något högtidligare, än då det en sommardag
ringer samman vid en landtkyrka — en undangömd
vrå af verlden, der dock en församling kommer i Guds
hus för att prisa hans namn. Klockorna klinga. Man
ser hur deras jerntungor svänga i det vida svalget.
Solen skiner på kyrkogården och på de mossiga
graf-stenarne, och den milda vinden leker med de små
hängena, som pryda ett och annat lutande jernkors.
Fjärilar fladdra i luften och humlorna leka kurra
gömma i de högväxta mussketterna, som stå på en och
annan sjunkande graf — och på gängarne skrida gamla
och unga in i ternplet, hvars orgel redan brusar
derinne. Gubbar på kryckor och små gulhåriga,
rödblommiga barn i sina helgedagskläder trängas om att
komma in i templet, utanför hvars skidgård en mängd
ystra hästar stå bundna för att vänta på sina
kyrk-samma egare.

En sådan scen är en hel gudstjenst, är något, som
ovilkorligt talar till själen och säger: Ser du ej att
genom lifvet och döden går en enda tanke, en
kärlekens ande?

Johanna blef allvarsam; men hon nästan blygdes
derför och hviskade till Emilia: ”Jag är barnslig; vet
du, Emilia, jag är inte riktigt glad; men du skall se
jag skall säga mitt ja högre än Gustaf, ty jag har sagt
honom, att jag skall bli herre i huset.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free