- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
332

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

har träben”, sorlade det genom mängden, då Johanna
stod vid pallen bredvid sin brudgum. Hon vågade ej
se upp utan stod der stilla och darrande som ett
offerlam, den eljest så raska och yra flickan.

Väl sväfvade der en dunkel tanke genom hennes
minne, om att hon skulle säga ja högt; men när det
kom dertill, kunde hon knappt hviska det korta, men
afgörande ordet.

Den planen att få herraväldet slog således
alldeles felt och sjelfva Emilia kunde ej låta bli att lindrigt
le, då hon hörde den sakta hviskningen och såg den
darrande gestalten.

Akten var slut och den lilla bröllopsskaran gick
in i en närbelägen bondgård, som Gustaf hyrt för
tillfället. Der var löfklädt och grant i hvar knut och
stora kransar af ängbollar och namn, bundna af
majblommor och kornax, prydde väggarne i den stora
stugan, der sällskapet intog sin måltid. Allt gick
högtidligt till; men Johanna hade ej återvunnit sitt
vanliga lynne. Hon skrattade icke, skämtade icke, fastän
Gustaf hade både mod och lust till begge delarne.

Först då sällskapet skulle återvända till staden
och Gustafs mor tagit sin plats i familjeasken i stället
för Johanna, som i schäsen skulle följa sin man,
urmakaregesällen, blef hon åter munter.

”Nu skall du se, hur jag med ett hopp är i vårt
ekipage”, sade hon, och i ett ögonblick satt hon
deruppe och skrattade åt mannen, som med sitt träben
ej så alldeles fort kom dit. ”Se så, Gustaf, nu sitta
vi då i Guds namn tillsammans och färdas med
hvarandra genom lifvet. — Ser du, brister axeln, så falla
vi begge på en gång. Se så, låt gå!”

Vagnarne rullade, men Johanna hade ej tålamod
att följa efter kammarjunkarens tunga vagn, hon bad
så länge Gustaf tills han körde förbi och långt förbi,
så att det ej skulle damma.

”Det der är en stygg backe, Gustaf, hu, så krokig
och lång”, yttrade Johanna. ”Det var knappt möjligt
för hästarne der borta för familjeasken att orka
uppför den. Kör sakta, så så, vackert.”

Det skedde som hon ville, det gick lyckligen utför
backen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free