- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
335

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nå, gråt inte; hör du, Johanna! — Läs brefvet, läs
brefvet — ser du.”

Johanna ögnade derpå; det var från kapten
Stjernros.

”Han lefver”, sade hon öfverraskad: ”min bror
lefver.”

”Ja”, hviskade Emilia och hemtade rosslande efter
andan, — ”han lefver — och — jag — —”

Det bleka hufvudet dignade ned; allt var tyst, allt
var stilla derinne, men sommarsolens strålar föllo in i
rummet och skeno på den dödas anlete — se, själen
fick en brygga att gå på; det var slut.

Länge sutto de båda som förstenade, då pigan
plötsligen åter kom in och sade, hviskande, liksom för
att ej väcka den sofvande:

”Kammarherrinnan Liungsköld är derute och
vill in.”

Kammarjunkaren’ märkte ej detta; men Johanna
for upp, som träffad af en elektrisk gnista. Hon
torkade sig i ögonen och gick ut till den stolta qvinnan,
som nu kom, just nu.

”Huru i Guds namn är det med Emilia?” sade
hennes nåd. ”Ryktet att hon skadat sig har kommit
som en löpeld kring staden. — Hur är det? Jag vill
träffa henne.”

Johanna log bittert. — ”Der hon är träffar ni
henne aldrig fru kammarherrinna”, sade hon sakta,
men hörbart.

”Hvad! Ar hon död?” frågade hennes nåd,
darrande af fruktan. ”Säg! Är det slut? Är det slut?
Kan hon ej tala? — Kan hon inte lägga sina händer
på mig — hvad?”

”Intetdera, ni kommer alltför sent, hennes nåd —
alltför sent att få förlåtelse för hvad ni brutit”, sade
Johanna med en smärtsam ansträngning.

”Ha! — således intet hopp”, mumlade den
ståtliga frun och vred de ringbeprydda fmgrarne, så att
de knakade. ”Farväl, farväl! helsa kammarjunkaren

— se här”, sade hon brådskande, ”tag och lägg denna
blomma på Emilias bröst. Helsa från mig, hviska i
örat på den döda — säg — ni vet hvad, säg bara!”
Det var en pensé hon lemnat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free