Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andans strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
njutning — jag har föraktat — det har varit min
stolthet att krossa hvart jag gick. Jag gick med
bindeln, men den föll bort i natt — just i natt.
Aldrig har jag sett Emilia i den dager som nu.
Nu mins jag, huru hon var skonsam, huru hon
tusende gånger med kärleksfulla ögon talat till mig —
huru jag förstod henne, men ej ville förstå henne —
huru hon bar allt och hur jag missbrukade min makt —
offerlammet — hon, som Stefanus liknade, der han
på taflan krossas af fiendernas stenkastning.
Besynnerligt”, hon steg upp och upplyftade
gardinen, så att solen klart sken in i rummet;
”besynnerligt — det var då barnet derborta, torparebarnet
— flög om Emilias hals och grät — det var något
här i bröstet som då rörde sig, som kämpade, men
som jag qväfde. — Var det en bättre tanke? — Var
det en ljusens engel, som tittade upp? — Hvem var
det som mördade det barnet i min själ? — Ha ha ha!
— djefvulen, fåfängan, afunden — ha ha ha! — och
barnet dog.
Det är slut! Nå, hvad mera? — Den mördade
oskulden kan ej väckas igen; det gjorda kan ej bli
ogjordt — nej.”
Hon gick fram och åter på den tysta mattan.
Hennes ögon voro vilda. De glödde af en eld, som
tycktes genomglödga hela hennes varelse. Ändtligen
stannade hon midt framför den stora spegeln; hon
betraktade länge sin egen bild. — Småningom började
ett bittert leende spela kring munnen; ett drag af
skadeglädje sken i de glödande ögonen.
”Ha ha ha!” skrattade hon — ”och den der
onde anden, som följer mig i hälarne, tror att han skall
kunna kasta gift i min glädje — liksom han förut
gjort allt så tomt. — Han vet ej att menniskan kan
mycket, blott hon vill. — Hon kan glömma Gud —
då är det väl ej något svårt att glömma den lede
frestaren. Ha ha ha! jag är vid vändpunkten — nå
väl, tillbaka går det ej, ty der står Emilia i vägen.
Hon har redan klagat. Barnet har sqvallrat ur
skolan deruppe, ha ha ha — nå! framåt då! det är så
mitt öde.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
