- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
345

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andans strid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

några fjedrar redan fallit ur dufvovingen, den
behöfver akta sig, beherrska sig och ej försöka att slå upp
vingparet, då hon sitter i busksnåret, ty då stöter hon
emot.

Teodora hade ifrån sina barndomsdagar lärt sig
att aldrig visa sig sådan hon var; hon hade
oupphörligen varit uppmärksam på sina ord och hvarje
småsak — detta gjorde att hon aldrig klart känt hvad
denna medvetslösa barnaoskuld, som beherrskar
verlden, egentligen vill säga. Hon hade hela sin lefnad
varit liksom delad i två varelser, af hvilka den ena
beständigt nedtrycktes af den andra; det var naturen,
den oskuldsfulla rena anden i hennes själ, som
beständigt kufvades af konsten och beräkningen, ända
till dess barnet modfäldes och satte sig tyst i en vrå
af hjertat.

Så hade det hittills varit. Hittills hade konsten
segrat öfver alla hinder, beräkningen nedtryckt hvarje
vaknande känsla; men nu var herraväldet slut, det
blef en strid derinne, två andar kämpade, och hon,
som fostrat dem begge, tyckte att hjertat ville springa
sönder af smärta och sökte döfva det genom konstiga
medel — de naturliga, kärlek, ånger, tro, hopp och
försoning, kände hon icke.

Det var med en känsla af triumf Teodora
fattat sitt beslut och för att hinna sitt mål, glömska af
sig sjelf och allt, hade hon utsett sin man till verktyg.

Hon hade aldrig älskat honom, det var för titelns
skull, för det yttre anseendets skull hon tog Gabriel
och aflägsnade Olivehjerta, en man som hon älskade
så mycket hon med sitt lynne kunde älska någon,
men klokheten böd att ej gifta sig med en lagman
och flytta i landsorten, då man kunde få en
kammarherre och bo i Stockholm.

Äfven då segrade hon öfver sig sjelf,
beherr-skade sig och fann sig smickrad af att kunna göra
det. Man blir vanligen på detta sätt så klok, att man
rent af upphör att vara lycklig, och man är så sträng
mot sig sjelf, att man är i en oupphörlig träta med
sig sjelf och vanligen lyder den rösten, som skriker
mest, det. vill säga både den envisaste och den
dummaste af dem begge. Om vi således vilja se menni-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free