- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
346

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andans strid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skor, som hela lifvet igenom hafva tråkigt med
besked, så är det just sådane, som af lutter klokhet
beräkna allt på förhand och ha så litet förtroende till
Guds försyn att de tro, att deras förnumstighet måste
göra allt. Vi hafva fått förnuft, men det är till för
att hjelpa hjertat, för att fostra barnet som bor
der-inne, men ej för att qväfva det.

Sådana menniskor göra i bästa fallet, som det
heter, rätt; men godt göra de aldrig. Säkert är
likväl, att då man menar väl och försöker att göra det
som godt är, kan man ibland göra små dumheter,
som verkligen kunnat vara ogjorda, om man låtit bli;
men man har dock dragit en vexel, som ej
protesteras af Honom som ser till tanken och till meningen.
Man kan vara säker att man kommer öfver
svårigheterna, kanske litet klokare; men alldeles icke
modfäld.

Andra dagen stod vagnen för dörren. Herrskapet
reste till Malma för att derifrån fortsätta resan till
kontinenten; men på det att tiden ej skulle förefalla
lång derute på landet hade de bjudit alla ”vänner och
bekanta” att resa dit ned för att roa sig. Det är
naturligt att silfver och allt tillbehör för ett riktigt
briljant hus fördes på packvagnar dit ner; man ville roa
sig på landet.

”Herre Gud!” sade gumman Lönner om qvällen
samma dag, då Johanna i förbigående hade ”smittat”
in till gumman och med talande tunga berättade om
Teodoras affärd, som för henne utgjorde en riktig
balsam af förargelse, som hon fick att stryka på den
smärtsamma fläcken i själen, som Emilias död gifvit
henne.

”Ser mamma, det var väl att den der frun så
brådskande for sin väg, alldeles som ingenting händt,
ty det förargar mig så innerligt, så innerligt — att
jag riktigt är glad deråt — hm, hade hon, som det
i början syntes, ångrat sig och sörjt, hon också, då
hade jag gråtit ihjäl mig.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free