Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skördefest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du tänker på framtiden, Gabriel; hä hä hä, du
är en klok man, hä hä hä.”
”Också har jag gått i onkels skola och i onkels
fotspår.”
”Fotspår? Gör ej det, Gabriel, då får du krypa.
Ha ha ha, jag gör inte många fjät om året.”
”Tag glaset, onkel! Jag har en skål. Mine
herrar! Vi skola dricka en liten skål, det-går så
långsamt med bålarne — och då vi ej ha någon bättre
talare, ty högvördige prosten i denna församling har
ej behagat komma, så fån J åtnöja er med mig.”
”Ha ha ha, ja bevars, den som har punsch i
bålarne talar alltid flytande”, yttrade en liten herre i
högen, der han, blek som en död och skrynklig på
kinderna som en hopkramad, smutsgul sidenridikyl,
stack fram hufvudet, som hvilade mellan ett par
syl-hvassa löskragar, ”tala, Gabriel, vi äro endast öron.”
”Mina herrar! (förlåt onkel, om jag stötte till
glaset) mina herrar! Länge har jag sökt ett tillfälle
att uttala hvad mitt rörda hjerta känner, af
oskrymtad tillgifvenhet, tack—acksamhet, vördnad och
synnerlig tacksamhet — en tacksamhet, mina herrar, som
endast grafven kan förminska, hm, mine herrar, jag
ser här ute nu för första gången, här på Malma; pä
min egen grund och botten, min andre far, ledare och
vän — ännu felas det väl i ringen en som är lika
dyrbar för mitt hjerta, men
tack—ack—tack—acksam-heten har ingen gräns hvarken i tiden eller rummet,
jag sammanslår således tvenne för mig och för alla
som närmare känna deras hjertas egenskaper, tvenne,
säger jag, dyrbara personer, min vördade onkel,
landtrådet Seth Ljungsköld och min vördade tant, fröken
Elisabet Ljungsköld. Bästa onkel!”
”Mjuka tjenare, mina herrar, alltför oförtjent”,
stammade landtrådet, under det att alla de andre om
hvarandra ropade: ”landtrådet Ljungsköld, jag får den
äran, Ljungsköld — landtrådet, tillåt mig.”
”Det var ett tal det der”, hviskade den lilla
ridi-kylen med löskragarne, ”ett grannt tal, Gabriel gjorde
sitt bästa, hä hä, vet du hur det föreföll mig.”
”Nej.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
