- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
357

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skördefest

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Ljus! mer ljus!” befalde hennes nåd, när hon
kom på sitt rum, der en nattlampa flämtade inom en
alabasterurna och spridde ett grafsken kring rummet.
”Mera ljus”, sade hon flämtande och kastade sig på
soffan.

Ljusen kommo; Teodora satt som förstenad och
blickade stelt framför sig.

”Jag har haft roligt i dag”, sade hon med ett
vildt löje; ”roligt, mycket roligt — procession, lik,
fyrverkeri — månsken, ha ha ha, mycket roligt.
Månen, så blek, med en rödbrun strimma som flöt utåt
rymden — det är narraktigt, men jag kom ihåg Emilia,
då jag såg, hur den bleka månen stilla simmade
deruppe i himmelen — under det att der brann ett
helvete nere på jorden och svärmarne som flygande
djef-lar fräste genom luften med sina eldsvans.ir — då
sköt der upp en raket mot höjden, högt gick han, han
sträfvade ändå uppåt; men huru långt, förrän han
brast sönder och slocknade och föll.

Hvad lönar det väl mödan att sträfva uppåt, när
det skall ske med våld, med eld och brand? Intet —
man faller och måste falla åter ned i mörkret —
härligheten är förbi.

Du är ett barn, Teodora. Du är spökrädd af
dig, du ser vålnader öfver allt”, återtog hon efter
några ögonblicks tystnad. ”Hvad har jag gjort?
Egentligen intet. Hvad skall jag ångra? Ingenting — ha
ha — alldeles intet, jag gjorde ju ingenting. Hon och
jag hade olika natur. Vi voro två alldeles främmande
väsenden, som ödet tvingat tillsammans. Vi
undanträngde hvarandra — det var jag som segrade. Så
undantränger den unga björken den svaga videbusken;
det är ju naturligt, och björken behöfver ej ångra,
när busken vissnar och förgås vid hennes fot.”

Följande morgon hörde man klockorna från
sockenkyrkan; men ingen från Malma reste dit. — Man
hade en brillant frukost och drack det perlande vinet
och sjöng vid den glada måltiden.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free