- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
372

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En villa vid Neapel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vinden ljum och ljuf går jemnt och utan ryckningar
der ute i söder.

I den halfdunkla försalen satt på en stenbänk
utmed vattensprånget ett fruntimmer, klädt i en lika
enkel som smakfull drägt. Hon läste i en stor bok med
knäppen och slog då och då upp ögonon liksom
begrundande. Vi igenkänna henne sedan fordom, den
der stolta pannan, de der talande ögonen, den
uttrycksfulla munnen, allt är oss bekant, men ändå
obekant; det är något, som vi ej igenkänna.

Emellertid är denna qvinna ingen annan än
kam-marherrinnan Ljungsköld, den firade, den intriganta,
den hårda Teodora, den ytliga glädjens och ärans
martyr.

Hon är, som vi sagt, sig lik, men dock olik; den
forna djerfva och befallande minen hade försvunnit,
den friska, sinliga rodnaden på hennes kinder har
blifvit utbytt mot en fm, liksom fläckig purpur, som
då och dä sken igenom marmorn, en skiftning, som
tillkännagaf, att den forna kraften och öfvermodet var
förbi.

Hela hennes utseende förrådde resignation och
detta slags lugn, som kommer då man
öfverlem-nar sig åt sitt öde, men sätter tro till den, som
styr det.

Hon lade boken ifrån sig på bänken, sedan hon
omsorgsfullt lagt ett märke vid sidan hon läst.

”Det är en underlig bok denna”, sade hon sakta
och skakade på det vackra hufvudet. ”Det var med
motvilja jag tog den i min hand och började läsa —
men jag var tvungen dertill. Jag kunde ej annat, när
allt annat svek mig.

Förströelsen, nöjenas berusning ville ej förslå —
det gnagde härinne, som 0111 en orm bitit på hjertats
rötter. — Allt var förgäfves. Ingenting ville hjelpa.
Beständigt stod Emilia framför mig i tankarne och
det var liksom hon hållit en spegel framför mig, deri
jag såg alla mina tankar och handlingar dunkla och
hemska ila förbi mig; då vacklade jag — men der
brann förtviflan i det mörka djupet. — Nöjena, den
falska glädjen hade endast för några ögonblick döfvat
branden. — Nu steg den upp i själen med himmels-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free