Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En villa vid Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— en och annan tur till öarne och till Portici — hå,
•det kostar ändä något.”
”Men du spelar, Gabriel, tänk på ditt barn.”
”Spelar — ja, deri har du rätt, men med en
stor otur. Jag spelade i natt med ett par
engelsmän — i början god tur, men sedan slag på slag —
det var en gemen ställning — man kan bli rasande.”
”Gabriel, Gabriel! Hvad gör du olycklige?”
”Hvad jag gör? Jo, hedersskulder, ser du — jag
vet icke egentligen, kära du, hvad vi skola göra med
det der gamla uggleboet Malma. Det måste ändå gå
åt och det gör egentligen ingenting. — Ser du, vi roa
oss som vi kunna tills det är slut — och då dör tant
Elisabet. Gumman är min sann inte späd, och
sjuklig sen — mopsen drar väl aldrig ålderdomen ifrån
henne, fastän han fått en brorslott af gikten.”
”Du har således användt den der fullmakten jag
gaf dig efter stora festen vid Malma, den du löfvade
att aldrig missbruka.”
”Missbruka? Min vän, långt derifrån. Jag har
"”brukat” den och får säga att vi ej ha något att få
från Sverige, om ingen kristen själ vill ta Malma —
så står det — det är ju en verldslig sak, min vän;
det är högst naturligt, högst vanligt och gör dessutom
ingenting, ty tant Elisabet har tillräckligt för oss begge,
endast vår Herre vill ta henne till sig.”
Teodora satt tyst och smekte sitt barn, som
jollrade i knät och lekte med hennes lockar; ett par
varma tårar föllo ned på barnets panna, men hon
yttrade intet.
”Du svarar inte, jag skrifver således till Grönlind
att sälja ifrån några hemman tills vidare”, yttrade
Gabriel. ”Vi få se om det vill räcka för hemresan
och litet plockskulder — då resa vi och sedan så få
vi lefva magert, till dess gumman dör. — Då skola vi
lefva upp igen, alldeles som torkad mossa, när regn
kommer.”
Teodora slog upp de talande ögonen. Något på
en gång förebrående och ömkande blixtrade i denna
blick. Det var en blandning af försvunnen
sinnes-spänstighet blandad med kärlekens kraft. ”Och såle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
