- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
379

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korpral Stolt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Bra nog, mormor! Å, ni sitter och stickar,
besynnerligt att ni inte tappar maskorna.”

”Dem räknar jag med fingrarne.”

”Ja, det skall Gud veta att mormor gör”, yttrade
förestånderskan. ”Hon nära nog ser med fingrarne.”
”Och Stolten är rask, han”, återtog den blinda.
”Han går än i dag fram till Malma med sina
fisk-stjertar? Stolten är inte späd, han.”

”Nej, det vill jag lofva”, småskrattade korpralen
och strök sig om den skäggiga kinden, der stubben
stod vissnad och hvit; ”nej, jag är så gammal att jag
kan anse er för flickor allihop, fattigstukärringar!
Hm, jag tror att det är bara mormor der som är
äldre; men si, jag kan fiska ännu och då gör jag alltid
min tur först till Lill-Malma. Hennes nåd der äi en
liten hushållsmenniska, det är säkert, trind och fet
som en rofva; men dess fetare hon blir, dess magrare

är kapten, jag vet ej hvad som går åt honom; men

inte trifs han just hemma mycket.”

”Hvarför då ? Det vet jag att mamsell Aurora var
en så galant flicka som någon”, anmärkte mormor.

”Åh ja, det är så ja, men si det kan ändå ha
sina knutar, mormor — hm, åja ja. Hade de bara
barn, så gick det väl an — men si, de ha tråkigt de
der begge tillhopa; det vet väl J, mormor, hur tomt
det blef, se’n lill-Stina dog i torpet — det blef liksom
rent öde både för er och Anders, stackars menniska.”
”Ja, Herre Gud, det blef det visst, men si uppe
hos kaptenens der har aldrig varit något barn och

den gråter inte gull som aldrig gull egde.”

”Kan väl så vara, men barn är en Guds gåfva i
äktenskapet, och utan dem, så förargeliga de ibland
också äro, så finnes der ingen glädje utan dem.”

”Åja, men så har man också inga bekymmer för
dem eller sorg efter dem”, suckade gamla mormor.

”Ånej, mormor, men fastän lill-Stina ibland var
litet sjelfsvåldig, så var det J sjelf, mormor, som gjorde
henne dertill, lim.”

”Å, det skall inte Stolten säga. Stina var ett så
snällt och lydigt barn, så att det är synd att säga
något 0111 henne”, invände gumman stött.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free