- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
381

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korpral Stolt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Å, Maja Greta”, inföll blinda mormor, ”lill-Stina
var en så god engel som någon — och det är hon
också nu. — Gud låte både Maja Greta och jag, lika
säkert som det barnet, komma in i Herrans glädje en
gång, när vi bli kallade. — Men Stolt har inte varit
här på så länge.”

”Hm, åja, det har inte burit till så egentligen
för mig, när jag har varit framme på Malma; det är
ändå synd om hennes nåd — kors hvad hon har
åldrats. — Nu är högmodet förbi, det är säkert, och de
stolta grimaserna; det är ute för dem.”

”Det rika folket!” instämde gummorna.

”Ja, det är förbi. — Det är riktigt synd om henne.
Se, mannen är i Stockholm och går der och slår dank
och lefver på sin gamle farbror — hm, och en
gammal faster; men frun får bo på nåder på Malma och
Gud vet allena hvad’ hon och fröken lefva af — det
syns att der finnes intet.”

Ӂnej, det kan inte vara mycket efter alla
auktionerna”, yttrade Maja Greta, som var ställets mest
rättslärda person.

”Nej, men — ja, jag går dit ibland”, återtog
Stolten, ”och skänker henne en smula fisk — stackars
menniska — för si, Malma är inte deras längre, utan
förvaltas för kreditorerna och hon bor på nåder i en
liten förstugukammare i flyglen. — Ja, allt hvad hon
nu har är en säng i trädgården, der hon sätter en
smula potates, och så har hon ett kofoder — det är
hela härligheten.”

”Herre Gud, så det kan gå!” suckade mormor;
men Maja Greta menade, att det var Guds straff för
hennes förra högmod.

”Ja, huru det kan vara med den saken”, anmärkte
Stolten, ”så är det synd om henne nu och derför så
går jag dit ibland och ger henne en smula fisk — se,
lilla fröken Emilia tycker så mycket om lake — det
gaf jag dem i dag — och flickan sprang in, så att
det långkrusiga håret fläktade kring halsen, och
ropade till hennes nåd: gamle Stolten är här med lake
till skänks åt mamma. Då kom hennes nåd ut — J
ska veta, gummor, att hon ser god ut nu — hon är
inte lik sig — och gaf mig några skillingar, för si hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free