Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korpral Stolt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Å, kapten kommer väl ihåg hennes öfvermod”,
inföll Maja Greta, hvars hat till Teodora egentligen
ej rörde hennes person, utan hela den klass, den rika
nemligen, hon en gäng tillhört.
”Ånej, det tänker han inte på — för si, jag har
fått tillsägelse att, så der oförmärkt, någon gång slå
fram — hm, det är detsamma, men jag hör på henne
att hon inte vill — hm — åja, det är detsamma.”
”Men att det kan gå så utföre med de rika, det
måste vara svårt, när man inte är van dervid”,
yttrade blinda mormor. ”Annat är det med en sådan
som jag. — Aldrig i tiden, se’n lill-Stina dog, tänkte
jag på annat än få dö på fattighuset — ja ja, det
tyckte jag inte skulle bli svårt, för si jag har alltid
varit fattig och så slutar det alltid för oss, som träla
och arbeta hela lifstiden; men si hon, som aldrig har
känt på hvad det vill säga, hon måste väl sörja, det
är inte underligt heller.”
”Sörjer? Nej, det gör hon inte, mormor. — När
hon var rik, var hon beständigt ledsen och förarglig,
men nu är hon alltid glad och vänlig, säga alla i
gården; det är en förändring. — Men visst har hon
genomgått en hård kamp, hårdare än någon af oss, men
det var en god kamp. — Och jag tror att hon
kämpar godt intill ändan och då undfår hon, så väl som
J mormor, lifsens krona.”
”Så tror jag”, tilläde han förargad vändande sig
till Maja-Greta, som ämnade göra en anmärkning, ”så
tror jag och tig sen, kärring.”
”Åja, en menniska behöfver inte tiga för ”långe
Stolten” heller”, mumlade Maja-Greta mellan tänderna
och slet af trådändarne, så att hon sedan fick lof att
länge och väl peta på rullen för att få den tillbaka.
Denna lilla sysselsättning återstälde den hotade
husfriden.
”Det är besynnerliga menniskor”, återtog
Stolten, ”som hata sin nästa bara derföre att hon är rik;
det vet jag att de fattiga ofta äro högmodigare och
större i kräfvan än mången rik, och riktigt äro
”spanska” öfver att de inte ha något och ingenting duger
till; men, vet ni gummor, det är hvarken rikedomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
