- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
386

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korpral Stolt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och si, då fick han fri mat hos faster sin, men som
kärringen är ett hår utaf hin, så tålte hon inte
hennes nåd, utan hon kom in på nåder hos björnarne
och fick bo i ena flygeln på Malma tills vidare — det
blef ändan på qvädet. Det ända hon har är
flickungen; men det var en hård strid; ty den ville
kärringen ta — för si hon hade, sa’ kärringen,
Ljung-sköldskt blod i sig — det förbättrar inte slägten det.
Flickan är likväl en söter unge och har inte så litet
tycke af Lill-Stina, så der näpen och god af sig.”

”Nej, gummor, nu får jag si, hur jag sträfvar
hem”, afbröt han hastigt, sedan han kastat en blick
utom fönstret och såg att det var fullkomligt mörkt
derute, så att endast stjernljuset skulle leda honom.

”God natt, blinda mormor och ni andra. Gud
gifve dig, Maja-Greta, ett försonligare sinne”, yttrade
han, då han stod på tröskeln, men gick, innan han
fått svaret.

”Stolten är en gammal stolle”, yttrade Maja-Greta,
”men inte kan man bli ond på den långa stören
heller.”

Korpral Stolt vandrade deremot rakt till hemmet,
bärande sin tomma fiskkorg på den böjda ryggen.
Han var riktigt glad i sitt sinne; han tyckte att han
gjort sin sak, hvad man skulle sagt, ”galant.”

Stjernorna blinkade på himlen och gubben Stolt,
som oaktadt sin häftighet och kanske just på grund
af sitt lättrörliga sinne, var det, hade också någon
poesi i sin själ. Naturen och grönskan, träd och
blommor, sjö och himmel talade till honom, liksom de
varit hans gamla vänner.

Vägen gick öfver berg och dalar och slutligen
kände gubben, att han behöfde hvila. Han satte sig
på en sten, torkade sin panna med rockskörtet och
såg sig omkring.

”De der små englarne deruppe”, mumlade han
slutligen småleende, ”jag undrar just hvad de tänka,
då de se gamle Stolten ”pallra” här nere och skänka
bort ”fiskstjertarne” för intet, bara för att han tycker
att det är roligt. — Åja, de förstå nog de, att det är
så min sed — och skratta inte åt att jag är glad;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free