Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej, inte det, käre Gabriel, det är min
kristen-domspligt att rädda så många själar jag kan. — Seth
är gifven mig att ansvara för; ty Herren skall fråga
mig: hvad gjorde thu af thin broder? Och hvad skulle
jag svara, om jag inte gjort mitt till att rädda hans
arma själ i ellofte timman?”
”Tant uppoffrar alltför mycket för andra.
Måntro om onkel nu i vinter skulle kallas, måntro tant
som på flere år icke inandats den kalla luften, kan
våga att resa till honom utan att riskera sin egen
helsa. — Kom ihåg, tant, hvad skulle det bli af mig,
om min andra mor, min välgörarinna, föll ifrån —
man skall ej fresta försynen.”
”Bry dig inte om det, Gabriel. Jag har seghet
och ihärdighet. Seth får ej dö i sin syndasömn. Han
skall ej undkomma mig, fastän han vill det, dertill
förledd af den lede frestaren, som är som det onda,
som om middagen vankar.”
”Tants förböner skola säkert rädda onkel Seth
ifrån förderfvet”, yttrade Gabriel fromt. ”Om icke
jag haft tants råd och förmaningar att stödja mig vid,
hvart hade det väl tagit vägen.”
”Jo, käre Gabriel, Gudi allena äran. Jag är intet
annat än ett svagt redskap i Herrans hand till din
räddning. — Ja, sannerligen hade du icke råkat i den
lede frestarens klor, då din egen hustru var dig en
förförelsens ande. Jag kan ej med den menniskan,
med hennes odrägliga högmod, med sin syndiga
sjelf-förtröstan, som gjorde att hon föraktade i trone
upplysta menniskors råd och förmaningar. — Ja, jag märkte
väl att hon afskydde mitt hus och mig, att hon
förledde dig Gabriel att glömma mig, som varit ditt stöd
och din hjelp. — Ja, det gick så långt, att din hustru
skrattade åt min mops, det oskyldiga kräket, som,
fastän blott ett oskäligt djur och således utan någon
skuld, dock visar mig kärlek och tillgifvenhet, fastare
än menniskorna — med ett ord, tacka du Gud,
Gabriel, att du blef sliten ur din djefvulska makas armar
och gör dig fri från besmittelsen.”
”Jag har skrifvit till henne derom”, yttrade
Gabriel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
