- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
397

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skilsmässa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Rätt så! — Flickan bör du ta ifrån henne, ty
barnet är likväl en Ljungsköld och får ej öfverlemnas
åt förderfvet.”

”Det har sina svårigheter. Jag har frågat flere
jurister och de säga, att flickan fcljer modren.”

”Sådana äro de menskliga lagarne”, yttrade tant
Elisabet, ”låt så vara, bättre är då att flickan blifver
till intet än att ni begge skulle falla i det eviga
för-derfvet; men skilsmässa, Gabriel; drif henne utur ditt
hus, ut i öknene och låt henne förgås — eljest
undertecknar jag testamentet till nödlidande flickor inom
St. Catarina församling, en from och vacker stiftelse
till Guds ära och min egen åminnelse.”

”Ja, goda tant, jag vet ej, om jag eljest förtjenar
eder huldhet.”

”Ingalunda, olydnad är en styggelse, med ett
ord, jag ger dig min lilla egendom, 0111 du lyder mitt
kärleksfulla hjertas råd. Du har alltid varit mig
trogen och tillgifven och har endast, förledd af din
hustrus förförelser, en liten tid glömt dina pligter mot
din fars syster, som gifvit din själ dess himmelska
riktning.”

Gabriel nalkades tant Elisabet och tryckte en
kyss på hennes gulaktiga, något svullna hand: ”min
tacksamhet blir evig.”

”Stackars Gabriel, Gud välsigne dig och lede dig
på ljusens stigar.”

Om man betraktat tant Elisabet, der hon satt,
stolt och försänkt i sjelfförtroende öfver öronen, huru
hennes eljest matta ögon, under de höghvälfda
ögonbrynen fingo lif och liksom gnistrade, då hon talade
om Teodora, och der bredvid Gabriel med nedslagna
blickar och ett stående leende, blandadt med ett drag

af ömt deltagande, skulle man fått se en i sig sjelf

ganska vanlig scen: en gammal qvinna, som tror sig

stark i sin svaghet, klarseende i sin blindhet och öm

med ett förtorkadt hjerta, bedragen af en
karak-terslös varelse, som hon älskar just derföre att der
ej finnes något tecken af karakter och således ej
en skymt af motvigt med hennes egna pretrificerade
åsigter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free