Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i vansinnets förtviflan — nu blef jag lugn och fick
kraft att vara verksam, jag hade någon att arbeta
för, någon som jag kunde älska utan beräkning och
utan fåfänga, en varelse på hvars leende jag kunde
tro, hvars smekningar ej voro svekets och hvars
kyssar ej voro Judaskyssar. Det blef en smal gång
öppen genom mitt lifs mörker, en gångstig till
försoningens, kärlekens och nådens himmel och den går
genom min lilla Emilias hjerta. Vet du, Gabriel, jag
har aldrig förr än nu känt hvad det vill säga att vara
lycklig. — Jag finner alltmera klart huru hon, som
var föremålet för ditt hat och din tjenstfärdighet,
egentligen var alldeles oåtkomlig för oss begge, vi kunde
lika litet såra henne, som vi förmå klippa en låga
sönder i bitar. Stor är min skuld, men så mycket
vet jag nu, att Emilia ej ett ögonblick kunnat mera
än beklaga mig — förr trodde jag att hon förbannat
mig — nu vet jag det bättre — hon anklagar mig
icke, nej, hon beder för mig inför Guds tron och
— jag vill så gerna tro det, det är hon som sitter
hos mig och hviskar sin kärlek för min själ, och
hoppets löften — då jag känner mig försonad och
bättre. — — —”
”Ser man på”, yttrade tant Elisabet, ”menniskan
är en visionär. Hon tror på andeverlden och sådant;
hon är en materialist, som inte har sinne för det rent
andliga och okroppsliga utan tror att de aflidne få
tillstädjelse att vandra här i det jordiska; det är
fasligt med sådant skråck. Gud låte mig aldrig falla i
sådana dårskaper.” Läser:
”— — Du ser min sinnesstämning och du finner
således att jag långt ifrån vill eller kan sätta mig
emot en skilsmässa, som inför Gud är gjord, innan
vi någonsin med våra ord löfvade hvarandra kärlek
— vi hafva missbrukat den heliga eden, Gabriel. Det
är tid att vi äfven inför verlden erkänna, att vi ej
tillhöra hvarandra; det kärlekslösheten sammanknutit
skall kärleken åter lösa, och vi skola högakta
hvarandra mera, sedan det är slut med det onaturliga
bandet. Jag går in på allt, utom att lemna Emilia;
fattigdom, förakt, glömska, allt bär jag, om det kan
försona mig med mig sjelf, och Gud — äfven till dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
