- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
402

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skilsmässa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Del finnes troligen ej mera skråckfulla. menniskor
än de, som i öfvertygelsen 0111 sin egen
förståndsklar-het fördöma alla dessa mensklighetens barnatankar,
denna naturtro på ett sjelfständigt lif, som
genomströmmar allt; det finnes dock i hvarje själ en lucka, der
en evighetstanke, oförklarlig och oförklarad, ställer sig
emellan som en osynlig makt, det finnes ingen
individ och intet folk, som ej förnummit att det finnes
oändligen mycket hvarom, som Hamlet säger, ”vår
filosofi ej drömmer”; men desto mera inskränkta, desto
mera egoistiska deras åsigter i öfrigt varit, desto mera
antager denna dunkla aning formen af skråck, af
öf-vertro och en eländig materiel åsigt af sambandet
mellan tid och eftertid.

Sådant var just förhållandet med tant Elisabet,
hvars andliga högmod var paradt med en oändlig
fruktan för döden och hvars ”upplysta” kristendom
var uppblandad med en god portion öfvertro, som
hon dock desto häftigare förnekade, ju mera I1011
kände dess välde. Hon kom derföre ofta på sorgliga
tankar; när hon mötte en likvagn på gatan, när hon
händelsevis kom ut en gång, 0111 en hund tjöt i trakten
eller der brunno spånor på ljuset eller om der
spilldes salt på bordet eller om någon nös, då hon
omtalade sin dödlighet, eller om mopsen började skälla
och morra midt i natten, med ett ord, vid hundrade
tillfällen fruktade hon ofall och död, då ingen annan
skulle tänkt derpå.

För dylika gummor, som fast föresatt sig att
öf-verlefva och begrafva halfva menniskoslägtet, innan de
sjelfve vilja låta kalla sig, fmnes det verkligen
ingenting vigtigare än att lefva, och derför kommo alltid
tårarne i tant Elisabets ögon, när hon omnämnde att
hon var en dödlig menniska, underkastad den
vanliga lotten att en liten tid ”blomstra” och sedan
falla. Det fanns för öfrigt ingen lefvande varelse,
som hon ej med det mest stoiska lugn skulle
begraf-vit, fastän hvarje sådan händelse egentligen borde
ha uppväckt hennes egna dödstankar. Nu var hon
ensam och ville vara det, ty hon kände sig svag och
modlös.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free