- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
412

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en fin rothatt sväfvade. ”Jag minns väl, när jag stod
här ofta och såg utåt sjön, liksom för att hitta
spåret efter honom och dig — nu ser jag också ditåt, men
nu väntar jag att ett hvitt segel skall sticka fram
mellan Kastellholmen och Tegelviken och komma närmare,
då taga vi båten der och möta honom.”

Det talande fruntimret vände sig till en reslig man,
som tycktes vara en riktig kämpe, om ej den ena
foten varit ersatt af ett träben, som med sin polerade
mässingsring stödde mot marken. ”Ja ja, du kan vara
säker att Alfred har tänkt sig ofta på denna sjö
härute, hur han en gång skulle komma tillbaka och få
se det härliga Stockholm på en gång öppna sig som
en präktig amfiteater med slottet i midten. Han har
nog tänkt på att vi skulle stå på stranden, som vi nu
göra; han vet också att barnen äro med oss, men
nyfiken är han, Alfred, att se våra ungar. Nå, Alfred,
låt bli den der tågstumpen, han är inte din”, tilläde
den talande till en åtta års gosse, som roade sig med
att något närmare undersöka en tross, som var kastad
i land.

’Kommer han snart?” frågade en annan, som
höll sin mor i handen, en liten trankil patron, som
med en min af djupsinnighet tittade utåt sjön.

”Jo, han kommer snart, Berndt, han kommer snart.”

”Men hvad gör han så länge då? Han kunde väl
skynda sig”, anmärkte den lilla gossen med en
trumpen dragning. ”Jag tycker att morbror rätt intet
annat har att göra än att komma hem.”

Så jollrade barnen och så jollrade föräldrarne,
som ej voro andra än urmakarmästaren Gustaf
Lönner, hans lilla trefliga hustru och hans barn.

Urmakaren Lönner var en bra man, flitig och till
en viss grad förmögen; men hans träben hindrade
honom, med ett ord hans krigserfarenhet hindrade
honom att vara, hvad han eljest ofelbart skulle varit,
nemligen löjtnant vid borgerskapet. Emellertid
tycktes ej detta synnerligen oroa eller nedtrycka honom,
tvärtom har hela hans utseende stämpeln af en
verklig, omedveten belåtenhet med sin hustru, sina barn,
sig sjelf och hela verlden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free