- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
413

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Johanna hade i hela sitt sätt att vara och äfven
i sitt utseende karakteren af ett gladt, lättretligt, men
också kärleksfullt sinne. Hon var, som alla sade, klippt
och skuren att vara Gustaf Lönners hustru; ty han
småskrattade endast åt hennes förtret och fick genast
hennes sällskap; med ett ord, det var ett lugnt,
godmodigt lynne tillsammans med ett häftigt och
godmodigt — sådana föreningar lyckas alltid.

”Om nu inte Alfred varit borta så länge, så skulle
jag gnabbas med honom, när han kommer. Herre
Gud! hvad det är roligt att smågräla med dem man
håller af.”

”Jo, jo, det vet nog jag det”, yttrade Lönner
skrattande.

”Nu är du elak, Lönner, inte är jag så fasligt
kinkig”, sade Johanna och tryckte hans hand. ”Du är
ju så trankil, att det riktigt är harmligt att se på.”
”Jo jo.”

”Ja, men inte har du rätt, när du låter pojkarne
gå ute i verkstaden och smörja ner sig och så komma
bums in i förmaket och hoppa upp i soffan och fläcka
ner öfverdraget. — Gudnås för er karlar, om ni skulle
uppfostra barn; det blef hyggliga krabater. — Nej du!
Det behöfs en mor för att hålla reda på dem.”

”Och en hustru att hålla reda på mannen”, inföll
Gustaf.

”Ja visst, det förstås; hvem skulle ha kassan om
hand då? — Vet du, jag kan gömma pengarne, så att
du inte behöfver ha nagot bekymmer för att de gå åt.”
”Åja, du är en liten ordentlig hustru.”

”Jo, jag vill tro, jag — men se der kommer
skeppet, der, der, det sticker fram der borta; ack! ack! nu
kommer Alfred.”

Det var också det skepp man signalerat om
morgonen, det ■ var den finska skutan, som återförde
Alfred Berndtson till fäderneslandet.

När skeppet kom in på strömmen och segel efter
segel försvann och dess fart tagit slut, lade en liten
vacker slup till vid sidan. Några ögonblick derefter
lågo syskonen i hvarandras armar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free