- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
414

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jag slår vad att min kära bror”, yttrade Johanna
glädtigt andra morgonen, då hela den lilla familjen
satt kring kaffebordet, ”jag slår vad att min kära bror
inte har behagat betrakta, att jag, riktigt nog, har röda
och hvita gardiner framför förmaksfönstren och
grön-rosigt kattun på både soffor och stolar; det har den
der lärdomen med sig. Deremot så sade genast herr
Alexis, att jag hade nätt och grannt — si, han
förstår saken.”

”Der har jag igen dig, Johanna!” skrattade
Berndtson. ”1 går var du dig icke lik, allvarsam och
förståndig, så att jag riktigt började misstänka Lönner
att ha omskapat min kära syster; men du är likadan”;
(såg sig omkring) ”jo, riktigt, röda och hvita gardiner;
men — men — det röda är inte rödt och det hvita
är inte hvitt.”

”Hva sa? Ja, det är bestämdt inte min skuld”,
inföll Johanna ifrigt, ”det är min kära man. Ja ja.
Lönner, det sticker jag ej under stol med, som
kom-« mer hitin och bålmar och rökar, så att det ser ut som
i en badstuga — och det säger han gör ingenting och
att ingen ser. — Jo visst, jag skall ha skammen af
alltihop.”

”Ser du, Alfred”, yttrade Lönner med ett godt
leende, ”om inte Johanna vore, så vet väl Gud, hur
jag skulle kunna ta mig fram; du skall veta att hon
håller reda på oss allihop.”

”Ja, min sann behöfs icke det, eljest gick det inte
väl. — Jag vill fråga, hur Lönner der skulle ta sig
fram, om jag dog.”

”Narras inte med sådant, Johanna! Du har rätt,
jag dugde till ingenting”, yttrade Gustaf och tog sin
hustru om lifvet.

Johannas ögon glänste af en innerlig
tillfredsställelse. Hon kysste sin man på pannan och slet sig
derefter lös ifrån honom och sade halft rörtT, halft
skämtande:

”Och ändå kan jag inte låta bli att hålla af er
otäcka menniskor.”

”Men“, tilläde hon och betraktade sin bror
bekymrad, ”du ser så ledsen ut — hvad är det?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free