Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kammarjunkaren fattade genast hennes hand och
sade: ”Välkommen, Johanna. — Är Alfred med?”
”Ja — ja, här är jag”, sade Berndtson och böjde
sig ned på knä och kysste den gamles hand; ”här är
jag, du min mors broder och vän, min systers
beskyddare och Emilias — ” (han afbröt sig sjelf, ty han
fruktade att hos den svage gubben väcka ett smärtsamt
minne).
”Emilias — säg ut, käre Alfred, säg ut, jag var
ett barn som gömde en skatt för att bevara den åt
dig; men min barnslighet förstörde den åter.”
”Nej, nej, inte så, morbror, inte så. Emilia
älskar och vördar er ännu; det är hon, som omger er
i er enslighet och som hviskar tröst och hopp in i er
själ.”
”Ja, Alfred, vet du, skumtimman är ju den
trefligaste — hädanefter är hela mitt lif en skumtimma,
då jag får, utan att störas, samtala med mina minnen
och med alla dem jag älskat. Jag är mycket lycklig,
jag är glad. Tro mig, de der sorgerna hafva flytt,
förebråelserna också — det är väl Emilia som tröstar
mig, och mörkret och väntan på ljus — ty nu vet
jag att mina ögon ej skola öppnas, förr än jag ser Guds
härlighet.
Låt mig känna på ditt ansigte, Alfred”, återtog
gubben efter några sekunders tystnad. ”Du har fått
fåror i pannan, Alfred, och ett drag af smärta kring
munnen. Saknar du, sörjer du Emilia?”
”Nej, min far, jag vet att hon blir min, — en
gång — och sedan för alltid.”
”Ja, så tror äfven jag — det förefaller mig
underligt, att hon gick ifrån oss — men hon hade intet
behof af att beredas längre — de hårdnackade, de som
sent böja sig efter Herrans vilja, låter han lefva länge,
de skola ha tid; men en engel ledsnar snart och går —”
”Ja! så är det.”
”Hvad mig sjelf angår, så handlade jag som barn
pläga; då de älska en blomma rätt mycket, bryta de
henne från stjelken och trycka henne till sitt hjerta
— så gjorde äfven jag.”
”Min far bad”, började Alfred, ”han bad, när
dödens skymning redan inträdt, mig att frambära en bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
