- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
417

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till er — han hade hårdt förolämpat er, han hade
hatat er — förlåt honom och älska, som jag, hans minne.”

Gubben smålog.

”Vi böra qvitta”, sade han. ”Jag har intet att
förlåta, han behöfde ett ankare och tog mitt, så att
jag dref bort från mitt landfäste. — Ser du, jag
behöfde allt detta, ty der låg högmod och fåfänga i mitt
barnsliga sinne. Ser du! min syster var min stolthet,
min ära, min gudomlighet. Jag dyrkade henne och
solade mig i hennes glans — men det skulle jag ej
göra — din far ryckte henne ifrån mig. — Nå väl, då
slog sorgen ned öfver mig, men jag blef ej bättre —
jag började nu kunna hata; det kunde jag aldrig förut,
och högmodet låg qvar och rufvade min bättre tanke.

— Derför blef jag en slags riksheraldiker och lefde
bland och yfdes öfver mina förfäder, öfver bördens
drömbilder. — Detta bröts, då jag tog Emilia och
Johanna under mitt svaga skydd; men högmodsandan
var ändå qvar och rörde sig i anornas glömda rum,
liksom ett spöke som vandrar bundet af en nedgräfd
skatt — men just detta fel, (svaghet kalla andra det,
men synd jag) just denna synd, detta spöke, flydde,
då Emilia dog.”

”Då”, återtog gubben, sedan han gjort ett
uppehåll, ”då föllo fjellen från mina ögon och som en enda
tafla såg jag mitt lif och hvarje tanke, som flugit
deröfver, och jag ångrade djupt min dårskap, som stiftat
så mycket ondt, som beröfvat mig en syster och en
dotter — ser du! så var det — men nu är jag glad
igen och ångrar intet, ty nu är högmodets anda borta
och det var den, som ångren måste utdrifva. Så länge
den ene fanns der, så länge måste också den bättre
tankens tjenare bli qvar.”

”Gudi lof, att jag ser er så lugn och lycklig”,
yttrade Alfred.

”Ja, vet du, ångern är”, återtog gubben, ”hvarje
ädel tankes tjenare, som på befallning drifver ut de
onda makter, som slagit sig ner i hjertats rum; hånet,
lättsinnet, är åter de onda tankarnes tjenare, som
binder till munnen på ångern, då hon vill tala. — Nå,
Alfred, du ämnar sätta dig ned i Sverige och livar då?”

Altartajlan.

27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free