- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
439

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sex år derefter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Berndtson gjorde en våldsam ansträngning för att
synas lugn.

”Nå väl, herr kammarherre’’, yttrade han efter en
stunds tystnad, ”ni har ej förändrat er — det gläder
mig.”

”Ja, hederns fordringar har jag alltid sökt fylla”,
blef det stolta svaret från nattrocken, som drogs ännu
trängre kring kroppen. ”För öfrigt är jag endast Gud
och mitt eget samvete ansvarig för mina handlingar
i detta fall.”

Berndtson tycktes lugnare i samma mån som hans
vederpart blef orolig och stolt.

Ändtligen sade han: ”Låt vara att ni har
rättighet att som far bestämma öfver er dotter; men äfven
detta har en gräns. — Jag har talat vid jurister om
saken och jag kommer nu för att säga er två vilkor

— process, den ni förlorar, eller — en lifstidsränta
af tusen riksdaler, som jag garanterar er.”

Gabriel satt en stund och gungade fram och åter
i stolen. ”Jag fruktar inga processer, herr Berndtson,
men min dotters väl är mig kärt — uppriktigt sagdt,
kan jag se någon utväg att afkasta masken utan att
behöfva krusa för min gumma på Skrofvelsborg, så —
jag är liberal, min bäste, har verkligen inga fördomar

— det gör mig egentligen ingenting med hvem
Emilia gifter sig — men si — ni vet ställningen –
hof-marskalkinnan har ålagt mig att säga nej — nej och
ännu nej — hon har kommit på den idéen att sjelf
ta Emilias lycka om hand. Ha ha ha, ni känner
svagheten hos gamla, rika damer, som, en tout prix, vilja
vara välgörande och lägga sin näsa i allt. Ha ha.”

”Vi komma således öfverens?” sade Berndtson
med ett föraktligt smålöje.

”Ja visst, min bäste; men på ett tusen banko är
det mig ej möjligt att lefva comme il faut — ett
tusen femhundra kunde gå an.”

”Jag lofvar att göra hvad jag kan”, yttrade
Berndtson, ”men först fordrar jag af er en högtidlig tillåtelse;
det är lördag i dag — i morgon skall det lysas för
de unga.”

”Hellre än gerna, min bäste — jag är således
icke mer beroende af den odrägliga gumman — hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free